Död åt höftben? Nej, död åt vårt uppfuckade ideal!
Läste Simones blogginlägg om den stora depressionen: Att shoppa jeans.
Hon döpte inlägget till "Död åt höftben och andra kvinnligheter!".
Jag förstår såklart ironin bakom namnvalet, men ändå hade jag hoppats
på en rubrik som löd "Död åt våra sjuka ideal!".
Jag hade önskat att hon inte hade behövt skriva som hon gör i sitt inlägg.
Jag kommer inte ihåg när jag handlade jeans senast. Går mina sönder lappar jag ihop dem, jag vill inte utsätta mig för jeansshopping helt enkelt.
Jag har många jeansshoppar-minnen från min barndom.
Det var värre än att åka till tandläkaren.
Det var värre än att åka till doktorn.
Värre än att väga in sig hos sjuksyster för att sedan berätta för tjej-maffian vad man vägde.
Värre än att åka till simhallen och visa sina feta ben i baddräkt inför klassen, framförallt inför tjejerna.
Jag var 8-9 år och hade "flodhästlår".
Minns hur en i tjejmaffian påpekade att jag fick stora lår jag fick när jag satt ner.
Efter det satte jag aldrig ner mina lår helt när jag satt ner offentligt.
Jag satt på rumpan och vilade på tårna så låren inte stötte emot stolen.
Jag hoppas du läser och vet vem du är, och jag hoppas du lär dina barn hur man beter sig mot andra.
Än idag kan jag komma på mig själv med att sitta i lår-positionen, det är så invant.
Tillbaka till mina minnen.
Jag hatade hatade hatade att shoppa jeans. Värst var det på JC.
Det var inte tillräckligt coolt att handla på KappAhl, så det blev JC,
trots att jeansen var tio gånger tighare där.
Jag hatade omklädningsrummen, ångesten när man inte ens fick upp tyget över låren.
Jag hatade hatade hatade tanten som kom och nålade byxbenen som skulle sys upp.
Beviset för att man inte dög, ett konfirmerande av flodhästlåren.
Sjukast av allt är att jag tänker mig en stor fet padda när jag tänker tillbaka på min kropp som liten.
Det var jag inte, jag hade bara former (var väldigt tidigt utvecklad) medan de andra tjejerna i klassen såg ut som pojkar i kroppen. De hade inget underhudsfett så deras muskler syntes igenom huden och deras armar och ben var som stickor. Inte för att de var sjuka på något vis utan för att de inte var lika utvecklade som jag.
Jag trodde jag var fet för alla skulle vägas, mätas, jämföras.
Och jag jämfördes med flickorna med pojkkroppar.
Här är jag 9 år gammal och tydligen såg jag mig som extremfet...
Slutligen vill jag tillägga att jag har haft en BRA barndom för jag är uppväxt i en bra familj och jag hade fina vänner! Tyvärr kan vissa barn vara riktigt onda och det kan ärra andra under hela barndomen. Eller under hela livet om man har otur. Även om jag hade varit extremfet så finns det fortfarande en människa, ett barn, bakom den kroppen. Alla människor förtjänar att finnas till och känna sig perfekta precis som de är.
Det har varit ett jävla tjat om vikt från min sida på sistonde, men som ni kanske märker är det ett viktigt ämne för mig.
Jag känner mig för smal ibland.
Det här kommer nog sticka folk i ögonen, särskilt eftersom jag är långt ifrån anorektisk.
Det här kommer nog sticka folk i ögonen, för det är inte så ofta en normalviktig känner
sig för smal (däremot känner sig nog nästan alla normalviktiga sig för tjocka då och då).
Jag kan se på foton och nästan aldrig tänker jag "usch vad fet jag är". Men IBLAND, på vissa kort,
tycker jag att jag ser extremt senig och kotig ut. Detta är kanske mer ett undantag än regel,
men det händer. Jag är inte så petite av mig, det är inte naturligt för mig att vara smal. Naturligt smala, små människor passar jättebra i det liksom människor som har naturliga kurvor är fina i det. Det är när man väger mer/mindre än man är ämnad för som det kan se lite lustigt ut. (Jag har tjejkompisar som väger både 10 kilo mer och mindre än mig och jag har aldrig tyckt det ser konstigt ut för de SKA se ut så, deras kroppar är ämnade för det).
Imorse vägde jag mig. Detta gör jag sällan eftersom att jag inte vill fokusera alldeles för mycket
på vikten, utan mer på hur jag mår på insidan och hur jag känner mig i min kropp.
Ibland väger jag mig dock och detta är för att "hålla koll". När jag väger mig gör jag det på
morgonen innan jag intagit dryck och föda.
Det senaste året har jag alltid alltid alltid vägt exakt på pricken lika mycket.
Imorse när jag vägde mig hade jag gått ner ett kilo. Mitt hjärta sjönk lite.
Jag vill inte väga 57. Jag har inte vägt 57 sen jag gick i 6:an. Jag vill inte väga lika mycket som jag gjorde när jag var tolv och mest av allt vill jag inte gå ner i kilo. 58 var perfekt. Hälsosamt. Lagom för mig. Ett kilo låter kanske inte så farligt men tänk om det blir ett kilo till? Och ett till? Hur gick jag ens ner detta kilo?!
Jag har vägt uppåt 70 kilo i mina dagar, och jag var verkligen inte nöjd med det, det passade inte på mig. Det senaste 1,5 åren har jag varit så nöjd med min vikt. 58 kilo passar min kropp perfekt. Hoppas verkligen det får stanna där!
Bilder som får mig att reagera.
Faktum är att jag inte känner mig sådär när jag tittar mig i spegeln, så frågan är om det inte bara är vinklar med mera som får mig att se ut så? Precis som man kan se tjockare ut än man är på vissa kort.
Jag ser hellre ut som Marilyn än Twiggy.
Det här kommer nog sticka folk i ögonen, för det är inte så ofta en normalviktig känner
sig för smal (däremot känner sig nog nästan alla normalviktiga sig för tjocka då och då).
Jag kan se på foton och nästan aldrig tänker jag "usch vad fet jag är". Men IBLAND, på vissa kort,
tycker jag att jag ser extremt senig och kotig ut. Detta är kanske mer ett undantag än regel,
men det händer. Jag är inte så petite av mig, det är inte naturligt för mig att vara smal. Naturligt smala, små människor passar jättebra i det liksom människor som har naturliga kurvor är fina i det. Det är när man väger mer/mindre än man är ämnad för som det kan se lite lustigt ut. (Jag har tjejkompisar som väger både 10 kilo mer och mindre än mig och jag har aldrig tyckt det ser konstigt ut för de SKA se ut så, deras kroppar är ämnade för det).
Imorse vägde jag mig. Detta gör jag sällan eftersom att jag inte vill fokusera alldeles för mycket
på vikten, utan mer på hur jag mår på insidan och hur jag känner mig i min kropp.
Ibland väger jag mig dock och detta är för att "hålla koll". När jag väger mig gör jag det på
morgonen innan jag intagit dryck och föda.
Det senaste året har jag alltid alltid alltid vägt exakt på pricken lika mycket.
Imorse när jag vägde mig hade jag gått ner ett kilo. Mitt hjärta sjönk lite.
Jag vill inte väga 57. Jag har inte vägt 57 sen jag gick i 6:an. Jag vill inte väga lika mycket som jag gjorde när jag var tolv och mest av allt vill jag inte gå ner i kilo. 58 var perfekt. Hälsosamt. Lagom för mig. Ett kilo låter kanske inte så farligt men tänk om det blir ett kilo till? Och ett till? Hur gick jag ens ner detta kilo?!
Jag har vägt uppåt 70 kilo i mina dagar, och jag var verkligen inte nöjd med det, det passade inte på mig. Det senaste 1,5 åren har jag varit så nöjd med min vikt. 58 kilo passar min kropp perfekt. Hoppas verkligen det får stanna där!
Bilder som får mig att reagera.
Faktum är att jag inte känner mig sådär när jag tittar mig i spegeln, så frågan är om det inte bara är vinklar med mera som får mig att se ut så? Precis som man kan se tjockare ut än man är på vissa kort.
Jag ser hellre ut som Marilyn än Twiggy.
Sluta tacka för kommentarer.
Blir så sjukt irriterad på folk som tackar för bloggkommentarer.
Jag kommenterar inte för att du ska skriva "tack" i min blogg, inte
heller för att jag tror att jag får fler läsare om jag kommenterar andras
bloggar som en galning. Jag kommenterar för att få respons i ett samtal.
Är det jag skrev inte intressant så bara lämna det.
Jag kommenterar för din text har berört mig, väckt frågor inom mig eller bara irritation.
Hur som helst hade jag något att säga.
Har du något att säga om det, var min gäst.
Men herregud vad menlöst att tacka för en kommentar. Varje gång någon pratar
med mig ska jag säga "tack för din kommentar!!!!" likt en mekanisk papegoja
och sen ska samtalet stanna där.
Jag skulle aldrig kommentera bara för att. Vilket slöseri med tid.
Säga en massa trevliga saker man egentligen inte menar för att öka statistiken men
inte en jävel läser din blogg egentligen. Jag har mellan 50-150 läsare om dagen och
inte en enda av dem läser för att jag skrivit "Hej, läs min blogg!!!" i 500 andra bloggar.
De läser för jag berör, väcker frågor eller helt enkelt bara irriterar.
Hur som helst har jag något att säga.
Vissa bloggar har uppåt en 30 kommentarer per inlägg men vart enda en är svarskommentarer.
Jag får knappt några kommentarer alls, och det är okej med mig sålänge jag slipper tack-kommentarerna.
Ofta kommenterar folk det jag skrivit när jag träffar dem i verkliga livet. Kanske för att det är enklare att föra
en diskussion där, vad vet jag, men en diskussion blir det iallafall. Jag kanske har noll kommentarer
enligt statistiken men mitt mål är ändå nått, jag har skapat en diskussion.
Så ni kan sitta där med era låtsasläsare och fortsätta skriva låtsaskommentarer.
Själv ska jag göra mig en kopp te. Over and out. Finns på stan eller här på nätet
om ni har något ni vill diskutera.
Jag kommenterar inte för att du ska skriva "tack" i min blogg, inte
heller för att jag tror att jag får fler läsare om jag kommenterar andras
bloggar som en galning. Jag kommenterar för att få respons i ett samtal.
Är det jag skrev inte intressant så bara lämna det.
Jag kommenterar för din text har berört mig, väckt frågor inom mig eller bara irritation.
Hur som helst hade jag något att säga.
Har du något att säga om det, var min gäst.
Men herregud vad menlöst att tacka för en kommentar. Varje gång någon pratar
med mig ska jag säga "tack för din kommentar!!!!" likt en mekanisk papegoja
och sen ska samtalet stanna där.
Jag skulle aldrig kommentera bara för att. Vilket slöseri med tid.
Säga en massa trevliga saker man egentligen inte menar för att öka statistiken men
inte en jävel läser din blogg egentligen. Jag har mellan 50-150 läsare om dagen och
inte en enda av dem läser för att jag skrivit "Hej, läs min blogg!!!" i 500 andra bloggar.
De läser för jag berör, väcker frågor eller helt enkelt bara irriterar.
Hur som helst har jag något att säga.
Vissa bloggar har uppåt en 30 kommentarer per inlägg men vart enda en är svarskommentarer.
Jag får knappt några kommentarer alls, och det är okej med mig sålänge jag slipper tack-kommentarerna.
Ofta kommenterar folk det jag skrivit när jag träffar dem i verkliga livet. Kanske för att det är enklare att föra
en diskussion där, vad vet jag, men en diskussion blir det iallafall. Jag kanske har noll kommentarer
enligt statistiken men mitt mål är ändå nått, jag har skapat en diskussion.
Så ni kan sitta där med era låtsasläsare och fortsätta skriva låtsaskommentarer.
Själv ska jag göra mig en kopp te. Over and out. Finns på stan eller här på nätet
om ni har något ni vill diskutera.
Makt: Att som privatperson gå emot ett företag och lyckas!
Yippee Ki-Yay mother fuckers!
Nelly.com har tagit bort sin anorektiska reklam!
De ignorerade och censurerade mig på sin facebooksida, men jag gav inte upp utan kontaktade pr-avdelningen.
Jag förklarade att jag redan hade uppmärksammat reklamen via olika mediala kanaler och påminde om deras ansvar när det gäller budskap till samhället. Jag var även tydlig med att jag inte tänkte ge upp utan fortsätta tills jag fick någon form av respons från dem. Jag fick aldrig någon skriftlig förklaring till deras val av modell, en sjuk sådan, men däremot försvann annonsen helt plötsligt.
Min pojkvän sa att de kanske berodde på att kampanjen var slut, men så vitt jag vet pågår fortfarande rean för det märket, och dessutom fanns alla de andra annonserna kvar. Det var bara bilderna på den extremt smala modellen som var borta.
Jag hade aldrig kunnat drömma att en privatperson kunde handla mot ett stort företag och lyckas med sitt mål. Jag väckte frågan, inte för att jag trodde att annonsen skulle försvinna, utan för att jag ansåg det vara mitt ansvar att säga "Stopp, det här är fel!". För oavseet om man tror sig vara utan makt eller inte måste man säga ifrån. Reservera sig.
Ni må leva efter ett sjukligt ideal men jag säger ifrån. Ni får leva i en illusion men jag avskriver mig inblandningen av en sådan.
Men den här gången. Den här gången sa jag inte bara ifrån, den här gången gjorde jag faktiskt skillnad!
Nelly.com har tagit bort sin anorektiska reklam!
De ignorerade och censurerade mig på sin facebooksida, men jag gav inte upp utan kontaktade pr-avdelningen.
Jag förklarade att jag redan hade uppmärksammat reklamen via olika mediala kanaler och påminde om deras ansvar när det gäller budskap till samhället. Jag var även tydlig med att jag inte tänkte ge upp utan fortsätta tills jag fick någon form av respons från dem. Jag fick aldrig någon skriftlig förklaring till deras val av modell, en sjuk sådan, men däremot försvann annonsen helt plötsligt.
Min pojkvän sa att de kanske berodde på att kampanjen var slut, men så vitt jag vet pågår fortfarande rean för det märket, och dessutom fanns alla de andra annonserna kvar. Det var bara bilderna på den extremt smala modellen som var borta.
Jag hade aldrig kunnat drömma att en privatperson kunde handla mot ett stort företag och lyckas med sitt mål. Jag väckte frågan, inte för att jag trodde att annonsen skulle försvinna, utan för att jag ansåg det vara mitt ansvar att säga "Stopp, det här är fel!". För oavseet om man tror sig vara utan makt eller inte måste man säga ifrån. Reservera sig.
Ni må leva efter ett sjukligt ideal men jag säger ifrån. Ni får leva i en illusion men jag avskriver mig inblandningen av en sådan.
Men den här gången. Den här gången sa jag inte bara ifrån, den här gången gjorde jag faktiskt skillnad!
Låt oss lämna Lagom ifred.
Vi svenskar är ju som vi alla vet lagom.
Vi blir lagom kära, lagom arga,
vi reser lagom mycket, äter lagom,
vi är lagom lagom lagom.
Detta kan inte undgått någon för
det är ett ämne som tas upp lika ofta
som jag ställer irriterande frågor på föreläsningar.
I ärlighetens namn är jag trött på dessa diskussioner.
Just eftersom vi är sådär lagom så kan många diskutera ämnet lagom mycket,
utan att för den delen göra något åt det hela. blablabla.
Vi skrattar lite åt vår svenskhet när det är halvfullt på bussen men ingen vill sätta sig bredvid någon annan.
Vi står och väntar i tamburen om vi hör att grannen är på g, enbart för att slippa träffa honom.
Vi svär åt andra bilister sålänge rutorna är uppdragna men vi skulle aldrig veva ner dem och faktiskt ge idiotbilisterna fingret.
Nähe, SO FUCKING WHAT??
- Vad gör det?
Jag kanske trivs jättebra med att sitta ensam på bussen! Visst kan det gå till överdrift när varje säte är halvupptaget så att folk börjar stå, men det är inte mitt problem. I det läget ber jag folk masa på sig. MEN om det nu finns säten så att alla KAN sitta själva så lååååååååååååt dem göööööraaaa deeeeet dååååååååååå!
Om jag inte orkar prata med tant Agda så fort hon hämtar post i vår gemensamma trappuppgång så låt mig fatta det beslutet!
Förstår verkligen inte varför vi ska stå och oja oss om detta lagom? Det mest ironiska är ju att så fort något inte är lagom så blir de ramaskri över det istället! Antingen ändrar ni på era vanor eller så fortsätter ni vara så där pinsamt svenska. Herregud vi ÄR ju svenska, låt oss bete oss så med! Jag skulle aldrig kunna tänka mig en italienare stå och säga
"JA HERRE MIN GUD vad vi äter pasta, hoho! Och vårt kroppsspråk, undra vad de tror om oss i andra länder när vi står och gestikulerar dagarna i ända. Nähe om man kanske skulle ta och slopa pizzan, våga något nytt" (Och sedan fortsätta precis på samma italienska pizza-sätt som förut).
Jag kommer då minsann fortsätta kalla bilister för idioter bakom uppdragna fönsterrutor!
Och vet ni?Ordet lagom finns faktiskt inte bara på svenska:
Vi blir lagom kära, lagom arga,
vi reser lagom mycket, äter lagom,
vi är lagom lagom lagom.
Detta kan inte undgått någon för
det är ett ämne som tas upp lika ofta
som jag ställer irriterande frågor på föreläsningar.
I ärlighetens namn är jag trött på dessa diskussioner.
Just eftersom vi är sådär lagom så kan många diskutera ämnet lagom mycket,
utan att för den delen göra något åt det hela. blablabla.
Vi skrattar lite åt vår svenskhet när det är halvfullt på bussen men ingen vill sätta sig bredvid någon annan.
Vi står och väntar i tamburen om vi hör att grannen är på g, enbart för att slippa träffa honom.
Vi svär åt andra bilister sålänge rutorna är uppdragna men vi skulle aldrig veva ner dem och faktiskt ge idiotbilisterna fingret.
Nähe, SO FUCKING WHAT??
- Vad gör det?
Jag kanske trivs jättebra med att sitta ensam på bussen! Visst kan det gå till överdrift när varje säte är halvupptaget så att folk börjar stå, men det är inte mitt problem. I det läget ber jag folk masa på sig. MEN om det nu finns säten så att alla KAN sitta själva så lååååååååååååt dem göööööraaaa deeeeet dååååååååååå!
Om jag inte orkar prata med tant Agda så fort hon hämtar post i vår gemensamma trappuppgång så låt mig fatta det beslutet!
Förstår verkligen inte varför vi ska stå och oja oss om detta lagom? Det mest ironiska är ju att så fort något inte är lagom så blir de ramaskri över det istället! Antingen ändrar ni på era vanor eller så fortsätter ni vara så där pinsamt svenska. Herregud vi ÄR ju svenska, låt oss bete oss så med! Jag skulle aldrig kunna tänka mig en italienare stå och säga
"JA HERRE MIN GUD vad vi äter pasta, hoho! Och vårt kroppsspråk, undra vad de tror om oss i andra länder när vi står och gestikulerar dagarna i ända. Nähe om man kanske skulle ta och slopa pizzan, våga något nytt" (Och sedan fortsätta precis på samma italienska pizza-sätt som förut).
Jag kommer då minsann fortsätta kalla bilister för idioter bakom uppdragna fönsterrutor!
Och vet ni?Ordet lagom finns faktiskt inte bara på svenska:
- JAPANSKA
Lagom: shoju
- ESTNISKA
Lagom: parajasti
- FINSKA
Lagom: sopivasti
Häxjakt pågår än idag.
Förr sa man att det fanns häxor.
Man brände dem på bål eller lät dem kastas i ett vattendrag.
Om hon flöt var hon en häxa och om hon sjönk...
Ja, synd, en icke häxa råkade dö i den ärofyllda häxjakten.
Det var män som utförde dessa bål och häxt-test, men
det var never the less både kvinnor och män som angav
sina "bevis" om häxorna, som deltog och hejade på under mördandet
av andra kvinnor.
På sätt och vis pågår en häxjakt än idag.
Det handlar inte längre om mord, det handlar om
att bränna kvinnornas chanser på bål.
Kasta framgångsrikheter i vattnet för att se vad som kan komma upp
til ytan.
Jag pratar om kvinnliga chefer, politiker, projektledare med mera.
För visst granskas de mer än männen. Och visst står vi andra kvinnor
och hejar på. Jag själv är en bål-hejare.
Jag litar inte alltid på kvinnor, jag vill ha en man till ledare som
kan peka med hela handen. Nog för att en kvinna kan göra det men
av någon anledning så vill jag bara inte. Jag tror det hela handlar om
att jag ser framgångsrika kvinnor som möjliga konkurrenter.
Om jag vill kunna vara en kvinnlig ledare får ingen annan kvinna
vara lika duktig som mig. Jag tror jag omedvetet är en sån där som
pekar ut häxor för att hålla goda sidan till med min socken.
Jag ser alltså inte männen som konkurrenter för jag anser mig inte ha en möjlighet
att konkurrera med dem. Inte för att de skulle vara mer kompetenta än mig, utan enbart
för att de har en penis, enbart för att samhället (inklusive jag) bestämt att han ska vara
över mig och kvinnofolket.
Äsch, en vacker dag bränns nog även jag på bål och då kan det vara lätt att ångra sig.
Mitt nyårslöfte 2012 få bli att vara mer stöttande mot kvinnor!
Man brände dem på bål eller lät dem kastas i ett vattendrag.
Om hon flöt var hon en häxa och om hon sjönk...
Ja, synd, en icke häxa råkade dö i den ärofyllda häxjakten.
Det var män som utförde dessa bål och häxt-test, men
det var never the less både kvinnor och män som angav
sina "bevis" om häxorna, som deltog och hejade på under mördandet
av andra kvinnor.
På sätt och vis pågår en häxjakt än idag.
Det handlar inte längre om mord, det handlar om
att bränna kvinnornas chanser på bål.
Kasta framgångsrikheter i vattnet för att se vad som kan komma upp
til ytan.
Jag pratar om kvinnliga chefer, politiker, projektledare med mera.
För visst granskas de mer än männen. Och visst står vi andra kvinnor
och hejar på. Jag själv är en bål-hejare.
Jag litar inte alltid på kvinnor, jag vill ha en man till ledare som
kan peka med hela handen. Nog för att en kvinna kan göra det men
av någon anledning så vill jag bara inte. Jag tror det hela handlar om
att jag ser framgångsrika kvinnor som möjliga konkurrenter.
Om jag vill kunna vara en kvinnlig ledare får ingen annan kvinna
vara lika duktig som mig. Jag tror jag omedvetet är en sån där som
pekar ut häxor för att hålla goda sidan till med min socken.
Jag ser alltså inte männen som konkurrenter för jag anser mig inte ha en möjlighet
att konkurrera med dem. Inte för att de skulle vara mer kompetenta än mig, utan enbart
för att de har en penis, enbart för att samhället (inklusive jag) bestämt att han ska vara
över mig och kvinnofolket.
Äsch, en vacker dag bränns nog även jag på bål och då kan det vara lätt att ångra sig.
Mitt nyårslöfte 2012 få bli att vara mer stöttande mot kvinnor!
Skolelever har ingen moral eller etik.
För några månader sedan hjälpte jag en vän med ett skolarbete där
jag ställde upp som modell. Några veckor går och jag får reda på att bilderna
inte bara använts som arbetsunderlag i skolan utan även i kommersiellt syfte
(baksidan av denna tidning som skickas ut till alla 9:or i hela Sverige) samt i en utställning på Kalmar Konstmuseum. Eftersom det var min vän som var ansvarig orkade jag inte bli arg, även om jag borde blivit det.
Hade det varit någon annan hade jag helt klart polisanmält det.
Två år tidigare ställde jag upp som modell inför ett projektarbete för två andra tjejer.
Då lovades det att jag skulle få vara med och bestämma vilka bilder de skulle ha med i sin rapport,
samt att jag skulle få alla bilder efter retuscheringen.
Efter några månader av frenetiskt mailande från min sida (inget svar från dem) fick jag tillslut 8 av ca 100 bilder.
Bilden som de sedan valde till sitt arbete fick jag aldrig ens se. Dock fick jag höra att jag fanns upphängd på Stadsbiblioteket. Jag höll bara mina tummar för att det var en okej bild som inte visade för mycket. Jag har inte fått se bilderna än idag. Det var som om de tyckte jag var jobbig. Och att de skulle ställa ut bilderna utanför skolan var inget de ens nämnt tidigare.
Så det jag vill säga är att man inte ska vara dum och naiv. Skolelever följer inte moral eller etik, för de har inget jobb att förlora. Ställ inte upp på sånt här för att vara snäll, det blir bara skit i slutändan ändå.
Mat-psykopat
Har ni någonsin varit med om att folk blir upprörda för sådant som ni själva anser vara en petitess?
Har ni blivit förbryllade över hur era män fullkomligt bryter ihop över en fotbollsmatch eller hur era fruar går ner i en mindre depression när en av hennes 10 000 skor fått en synbar repa?
Alla har vi våra heliga ting som är viktiga för oss, även om det kan verka helt bisarrt ur andras synvinkel.
För mig är mat heligt.
När jag går på restaurang får jag nästan alltid beslutsångest.
Tänk om de andra beställer in godare mat än mig??
Tänk om den andra rätten jag funderade på skulle vara bättre?
En gång när jag var ute och åt med familjen beställde alla samma rätt utom jag.
Det visade sig att deras mat var helt fantastisk medan min black and white var något medioker.
Middagen var förstörd. Jag satt tyst resten av måltiden.
Igår skulle jag och min älskade pojkvän beställa thaimat (för fjärde gången på en vecka för min del, thaimat slår det mesta). Bara några dagar innan hade jag beställt rätt nummer 11, och det vattnades i munnen när jag tänkte tillbaka på rätten. Den gången hade jag även beställt mat åt min wingman Elina. Hon åt nummer 15, en rätt som var helt okej, men inte i närheten så god som min rätt Pad Kai. Igår när jag ringde var jag dock en smula förvirrad och beställde just nummer 15 i tron om att det var nummer 11. Jag beställde extra cashewnötter och vattenkastanjer till. Killen i andra sidan luren lät väldigt skeptisk.
När jag öppnade matlådan hemma sedan förstod jag varför. Rätten jag hade framför mig passade inte alls med det jag hade beställt extra. Jag kände sorgen i mitt hjärta, ja det gjorde riktigt ont i mig. Inget ris, ingen kokosmjölk, inga minimajsar, bara massa nudlar och kyckling. Fy-faaaaan vad ledsen jag blev rent utsagt. Min stackars pojkvän erbjöd sig att byta. Han hade ju åtminstonde ris så jag tackade ja. När jag smakade insåg jag att det var stekt ris och att den första rätten faktiskt var godare. Då brast det för mig. Jag ville inte vara jobbig och byta tillbaka men jag ville inte äta stekt ris.
Då, i mitt patetiska tillstånd, gick jag till toan och grät lite.
Slutligen kom jag ut, bad om ursäkt, bytte tillbaka till mina nudlar med cashewnötter och insåg att det inte var så dåligt trots allt. Nu i efterhand när jag skriver om det inser jag att jag är en mycket sjuk och bortskämd människa.
Men när jag kommer till mat är jag gravallvarlig, inte fullt frisk så att säga.
Don't mess with my food, typ.
(Tusen och åter igen tusen tack för att du står ut med mig Jonas)
Pad Kai, en av mina favoriträtter (efter satay Gai).
Har ni blivit förbryllade över hur era män fullkomligt bryter ihop över en fotbollsmatch eller hur era fruar går ner i en mindre depression när en av hennes 10 000 skor fått en synbar repa?
Alla har vi våra heliga ting som är viktiga för oss, även om det kan verka helt bisarrt ur andras synvinkel.
För mig är mat heligt.
När jag går på restaurang får jag nästan alltid beslutsångest.
Tänk om de andra beställer in godare mat än mig??
Tänk om den andra rätten jag funderade på skulle vara bättre?
En gång när jag var ute och åt med familjen beställde alla samma rätt utom jag.
Det visade sig att deras mat var helt fantastisk medan min black and white var något medioker.
Middagen var förstörd. Jag satt tyst resten av måltiden.
Igår skulle jag och min älskade pojkvän beställa thaimat (för fjärde gången på en vecka för min del, thaimat slår det mesta). Bara några dagar innan hade jag beställt rätt nummer 11, och det vattnades i munnen när jag tänkte tillbaka på rätten. Den gången hade jag även beställt mat åt min wingman Elina. Hon åt nummer 15, en rätt som var helt okej, men inte i närheten så god som min rätt Pad Kai. Igår när jag ringde var jag dock en smula förvirrad och beställde just nummer 15 i tron om att det var nummer 11. Jag beställde extra cashewnötter och vattenkastanjer till. Killen i andra sidan luren lät väldigt skeptisk.
När jag öppnade matlådan hemma sedan förstod jag varför. Rätten jag hade framför mig passade inte alls med det jag hade beställt extra. Jag kände sorgen i mitt hjärta, ja det gjorde riktigt ont i mig. Inget ris, ingen kokosmjölk, inga minimajsar, bara massa nudlar och kyckling. Fy-faaaaan vad ledsen jag blev rent utsagt. Min stackars pojkvän erbjöd sig att byta. Han hade ju åtminstonde ris så jag tackade ja. När jag smakade insåg jag att det var stekt ris och att den första rätten faktiskt var godare. Då brast det för mig. Jag ville inte vara jobbig och byta tillbaka men jag ville inte äta stekt ris.
Då, i mitt patetiska tillstånd, gick jag till toan och grät lite.
Slutligen kom jag ut, bad om ursäkt, bytte tillbaka till mina nudlar med cashewnötter och insåg att det inte var så dåligt trots allt. Nu i efterhand när jag skriver om det inser jag att jag är en mycket sjuk och bortskämd människa.
Men när jag kommer till mat är jag gravallvarlig, inte fullt frisk så att säga.
Don't mess with my food, typ.
(Tusen och åter igen tusen tack för att du står ut med mig Jonas)
Pad Kai, en av mina favoriträtter (efter satay Gai).
Inte lika tragiskt när fula människor dör?
Det händer då och då att jag blir pikad för min ålder. Det har jag nämt förut i bloggen.
Det finns hur många 30-åringar som helst som är smartare och mognare än mig,
och det är helt okej, det gör inget, pika mig då. Men då borde ni ju pika alla som beter sig omoget tycker jag. Om de så är 40 eller 100.
För jag har många exempel på en vuxenvärld som rent ut sagt är dum i huvudet.
Ett exempel är när jag var 8 år. Jag var hemma hos en kompis och satt vid deras middagsbord.
Vi diskuterade en 18-årig tjejs död. Hon hade blivit påkörd av tåget när hon gått under bommarna.
Och då, när vi satt där, åt lingon och potatis och pratade död fällde mamman kommentaren.
"Ja det är verkligen sorgligt, hon var ju så himla vacker"
Och mitt 8-åriga jag förstod inte vad hon menade. "Är inte all död sorglig?" ville jag fråga.
Ja i mitt 8-åriga huvud undrade jag om det inte hade varit lika tragiskt om en ful människa blev påkörd.
Har inte han/hon en mamma och pappa precis som det vackra offret? Har inte han/hon lika mycket rätt att leva?
Är det mer okej för fula människor att dö?
Nej, mitt 8-åriga jag var smartare än dig, din jävla någons mamma.
Det finns hur många 30-åringar som helst som är smartare och mognare än mig,
och det är helt okej, det gör inget, pika mig då. Men då borde ni ju pika alla som beter sig omoget tycker jag. Om de så är 40 eller 100.
För jag har många exempel på en vuxenvärld som rent ut sagt är dum i huvudet.
Ett exempel är när jag var 8 år. Jag var hemma hos en kompis och satt vid deras middagsbord.
Vi diskuterade en 18-årig tjejs död. Hon hade blivit påkörd av tåget när hon gått under bommarna.
Och då, när vi satt där, åt lingon och potatis och pratade död fällde mamman kommentaren.
"Ja det är verkligen sorgligt, hon var ju så himla vacker"
Och mitt 8-åriga jag förstod inte vad hon menade. "Är inte all död sorglig?" ville jag fråga.
Ja i mitt 8-åriga huvud undrade jag om det inte hade varit lika tragiskt om en ful människa blev påkörd.
Har inte han/hon en mamma och pappa precis som det vackra offret? Har inte han/hon lika mycket rätt att leva?
Är det mer okej för fula människor att dö?
Nej, mitt 8-åriga jag var smartare än dig, din jävla någons mamma.
Dagens lärarutbildning, ett hot mot retoriken?
Formalisering - att lära sig delfärdigheter som så småningom ska bli en enhet. (Exempelvis siminlärning; först lär man sig armtag, sen bentag, sen flyta, sen att sätta ihop dessa till simning)
Funktionalisering - innehåll och kommunikation betonas. Språket sätts in i sammanhang som är relevanta för eleven.
I boken Svenskundervisning i grundskolan tas båda arbetsätten upp och som jag har tolkat boken förespråkar författaren funktionalisering. Formaliseringen är något smutsigt, den lär ut de stackars eleverna att man bara kan lära sig i skolan, att initiativet alltid är lärarens och att det de lär sig inte kan komma till användning utanför skolan. Jag kan hålla med till viss del, självklart lär sig eleven lättare om den kan sätta in sig själv i sammanhanget, om den kan koppla innehållet till sig själv. Det är lättare för en elev att göra ett framförande om fotboll då den är fotbollsintresserad än ett framförande om gymnastik. Det påminner mig om när jag blev tvingad att hålla tal om hur jag var för dödstraff när det var så långt i från verkligheten man kunde komma. Jag vet inte vad jag fick ut av det och jag vet definitivt inte vad läraren ville att jag skulle få ut av det. Lära mig argumentera för något jag inte trodde på?
Jag köper allt det där om funktionaliseringen, det känns modernt och tidsenligt. Tanken är väl att lärare ska väcka ett intresse för läsandet och skrivandet, barnen ska få bada i bokstäver, text och prosa.
Det jag inte köper är smutskastningen på formaliseringen. Kalla mig old school, men jag tycker att det är lika viktigt att lära sig HUR man gör ett framförande som att framföra något av intresse. Lärarutbildningen säger att de måste framföra de olika undervisningsteorierna för att vi ska veta våra alternativ och hitta en egen balans. Samtidigt så väljer de alltid kurslitteratur som så tydligt förespråkar precis de som de gått igenom på föreläsnignarna. Det blir lite "Välj vad ni vill, det är upp till er, men det här äpplet är surt och ruttet, det andra är jättegott och saftigt".
Ett genuint intresse för att läsa och skriva underlättar inlärningen av det svenska språket. Texter som känns irrelevanta för eleven kommer inte främja deras språkinlärning. Men visst skadar de inte att lära dem en delfärdighet såsom att tala högt, tydligt, eller kanske retorikens ess, att våga göra paus. Jag tänker inte lära en förstaklassare, som precis lärt sig läsa och skriva, om styckindelning förrän tiden är mogen! Det betyder däremot inte att det är en delfärdighet vi inte behöver lära oss så småningom. Delfärdigheter är bra. Visst kan jag lära mig styckindelning enbart genom att kasta mig in i intressanta texter och lära mig av andra. Men det skadar inte med en diskussion om var och hur man använder sig av styckindelning.
Jag är varken för eller emot de olika lärosätten. Jag säger blanda! Jag tror det är det lärarutbildningen egentligen vill förmedla, men det blir så fel när de visar på forskarresultat från 70-talet om hur danska barn har "drillats in kunskaper där de inte förstår nyttan av dem". De vill bara visa hur det kan gå om man använder sig av enbart formalisering, men för mig skriker texten "surt äpple, surt äpple!!". Och vem vill ha ett sådant?
Motivation till att träna.
Jag brukar träna på Nordic club, och försöker träna måndag-fredag (självklart blir det alltid något undantag).
Framför crosstrainern på gymmet finns tv-skärmar och allt som oftast så är MTV på.
Att ha en tv framför sig motiverar mig lite mer, jag blir inte lika uttråkad.
Men det som motiverar mig allra mest är när det är gå-ner-i-vikt-program.
I de flesta fall så gnäller personen om hur JOBBIGT det är, hur tufft det är för dem och att de inte vill.
De har anmält sig helt frivilligt, ingen har tvingat dem och de får hjälp och redskap de flesta ALDRIG skulle ha råd med.
Den här bruden, Tyler Arman, var med i MTV Made och ville bli smalare.
Hon fick gymutrustning, personliga tränare (Ja, två stycken), gratis dietmat och under viktnedgångens tid även en ny garderob. Och det enda hon gör är att klaga.
"It's so haaaaard".
"You don't know how it feels for meeeee, buhu"
"You don't know how it feels for meeeee, buhu"
"Offcoarse I want this, otherwise I wouldn't have signed up for it!"
Osv, osv.
Det är tjejer som detta som får en att tänka "Jävla gnällspik, get over it" och pushar sig själv lite till. Det blir inte bättre än man gör det till! Så tack Tyler för träningsmotivationen.
