Rock'n'roll girl is dead
För två år sedan sprang jag runt på rockfestivaler iförd leopardlinnen och en piercad tunga. Svart hår och röda läppar. Åkte alltid på konserterna själv. För mig var det viktigt att få en plats allra längst fram vid scenen, iallafall om Metallica eller liknande spelade.
Motörhead, Mustasch, Metallica. Åh så fint det klingar i munnen. Läste biografierna till kända porr- och rockstjärnor. Älskade att provocera, tyckte jag var störst bäst och vackrast. Älskade att supa, särskilt när jag söp de stora karlarna under bordet och fick cred för det.
Bäst av allt var ändå konserterna. Att känna den TOTALA lyckan när favoritsångerna spelades, man vrålade för full hals och var bästa vän med alla andra 60 000 fans.
Men efteråt så kändes ingenting bra längre. Det man hade räknat ner dagarna till började bli minnen man försökte hålla vid liv så gott som möjligt.
Igår spelade Metallica på Ullevi. Jag försökte intala mig själv att jag inte gick för att jag inte hade råd eller tid, men det hade jag lätt kunnat ordna. Jag gick inte för jag är inte den där tjejen längre. Ingen piercing, ingen sprit, ingen rock'n'roll kvar i mig. Jag hade inte blivit bästa polare med publiken. Jag hade endast längtat hem efter min pojke. Där har vi en sann total lycka, och jag är inte rädd att den ska ta slut, bli till minnen jag håller fast vid.
Så jag gick inte på Metallica i söndags för jag hellre tittade på konserten i soffan med min älskling. Och vet ni, I love it!
Bye bye rockstar!
Frienemies.
"Keep you friends close. Keep your enemies closer".
Klockrent citat. Alla tjejer jag någonsin har haft svårt för (ja för det är faktiskt bara tjejer det handlar om) har jag sett till att bli vän med. Inte än som i en riktig vän. Inte som någon jag skulle be att bli gudmor till mina barn eller ens vara med på dopet. Men vänner som i att man håller god min och hälsar på varandra. Ibland kallar man även varandra för "gumman", men båda två är mycket väl om att man inte är bundisar. Varför?
Jo! Såhär är det. Man kan inte gilla alla, men man kan gå runt och låtsas att man gillar alla och därmed dra ner på dramat. You'll scratch my back, I'll scratch yours.
Om jag går runt och är otrevlig mot folk och talar öppet om mitt tyck och tänk skulle det faktiskt vara till personens fördel. För det är JAG, inte hon, som framstår som en stor skit. När jag är trevlig mot tjejen har hon i sin tur två val:
1. Spela tillbaka och upprätthålla lugnet mellan oss. Vi kommer aldrig bli bästisar men vi kan ses på stan, heeja och gå vidare.
2. Strunta i att spela med och i sin tur själv framstå som den stora skiten.
Vad hon än väljer så går jag ut som en vinnare,
Klockrent citat. Alla tjejer jag någonsin har haft svårt för (ja för det är faktiskt bara tjejer det handlar om) har jag sett till att bli vän med. Inte än som i en riktig vän. Inte som någon jag skulle be att bli gudmor till mina barn eller ens vara med på dopet. Men vänner som i att man håller god min och hälsar på varandra. Ibland kallar man även varandra för "gumman", men båda två är mycket väl om att man inte är bundisar. Varför?
Jo! Såhär är det. Man kan inte gilla alla, men man kan gå runt och låtsas att man gillar alla och därmed dra ner på dramat. You'll scratch my back, I'll scratch yours.
Om jag går runt och är otrevlig mot folk och talar öppet om mitt tyck och tänk skulle det faktiskt vara till personens fördel. För det är JAG, inte hon, som framstår som en stor skit. När jag är trevlig mot tjejen har hon i sin tur två val:
1. Spela tillbaka och upprätthålla lugnet mellan oss. Vi kommer aldrig bli bästisar men vi kan ses på stan, heeja och gå vidare.
2. Strunta i att spela med och i sin tur själv framstå som den stora skiten.
Vad hon än väljer så går jag ut som en vinnare,
champagne, modellkillar och silikon.
Jag har aldrig varit en brud som suktar efter modellkillar. I find them rather boring.
Faktum är att deras personligheter ofta är lika intetsägandes som deras utseenden.
Inga brister, inga fel. Bara en perfekthet lika spännande som mormors välstädade finrum.
Jag har många gånger funderat på att retuschera mig själv. Större läppar, laserbehandling mot ärr, förstora brösten, banta hit och dit. Men de tankarna har jag släppt ganska snabbt igen.
Har en tjejkompis som förstorade läpparna för några månader sedan, och jag hade svårt att koncentrera mig på vad hon faktiskt sa för jag såg bara en klump silikon framför mig. Jag har tjejkompisar som förstorat brösten och fick en ny personlighet på köpet av plastbrösten. Det känns så ytligt allt det där. Att sippa champagne som man inte gillar men dricker för att andra ska se hur gott man lever.
Jag är inte den tjejen. Jag är tjejen med ett ärr mellan mina ögonbryn som får mitt ansikte att se lite mer härdat ut än det borde. Jag är tjejen med små pattar ocjh en fantastisk mage. Jag är tjejen som inte alltid orkar raka benen och som drar gränsen för retuschering vid hårfärgsbyte. Kanske lite ögonbrynsplock med, I confess. Men jag är hellre fattig, lycklig och sådär naturligt vacker än lever ett låtsas-jetset liv fyllt med silikon och låtsasvänner.
Så om du någonsin funderar på att "fixa till dig själv" vill jag bara säga en sak:
Var inte så jävla tråkig. För vem fan vill vara som mormors välstädade finrum?
Osminkad, småfinnig och helt perfekt.
Faktum är att deras personligheter ofta är lika intetsägandes som deras utseenden.
Inga brister, inga fel. Bara en perfekthet lika spännande som mormors välstädade finrum.
Jag har många gånger funderat på att retuschera mig själv. Större läppar, laserbehandling mot ärr, förstora brösten, banta hit och dit. Men de tankarna har jag släppt ganska snabbt igen.
Har en tjejkompis som förstorade läpparna för några månader sedan, och jag hade svårt att koncentrera mig på vad hon faktiskt sa för jag såg bara en klump silikon framför mig. Jag har tjejkompisar som förstorat brösten och fick en ny personlighet på köpet av plastbrösten. Det känns så ytligt allt det där. Att sippa champagne som man inte gillar men dricker för att andra ska se hur gott man lever.
Jag är inte den tjejen. Jag är tjejen med ett ärr mellan mina ögonbryn som får mitt ansikte att se lite mer härdat ut än det borde. Jag är tjejen med små pattar ocjh en fantastisk mage. Jag är tjejen som inte alltid orkar raka benen och som drar gränsen för retuschering vid hårfärgsbyte. Kanske lite ögonbrynsplock med, I confess. Men jag är hellre fattig, lycklig och sådär naturligt vacker än lever ett låtsas-jetset liv fyllt med silikon och låtsasvänner.
Så om du någonsin funderar på att "fixa till dig själv" vill jag bara säga en sak:
Var inte så jävla tråkig. För vem fan vill vara som mormors välstädade finrum?
Osminkad, småfinnig och helt perfekt.
Tack, men jag vet hur gammal (ung) jag är?
Något som man får räkna med när man har en 10 år äldre partner är folks reaktioner angående ens ålder. Ju äldre man blir desto mindre påtaglig kommer åldersskillnaden bli för andra, men tills dess "får man stå ut" helt enkelt.
När jag hälsar på nya människor känner jag att jag måste göra ett så vuxet intryck som möjlig. Snart lär jag behöva avslöja min ålder och då kan ett fast handslag och en stadig blick vara avgörande för hur de ska behandla mig efter att jag nämnt mina ringa 20 år. 9 gånger av 10 funkar det. Vart tionde gång får man höra "Men lille vännen! 20 år, herregud, vad vet man då liksom?"
Ja-a du... Jag vet iallafall mer om folkvett än dig, eftersom jag vet, till skillnad från dig, att sådana kommentarer inte lämpar sig. Sedan vad jag vet eller inte vet är ju ingenting som någon kan uttala sig om efter att ha känt en person i två minuter.
Jag tror man har olika mentala åldrar beroende på vilken miljö man är uppväxt i. Jag har tagit eget ansvar för min ekonomi sedan jag var 13 år gammal. När jag sökte sommarjobb gjorde jag det på egen hand. Mina föräldrar har aldrig varit några curlingföräldrar som fixat jobb åt mig. Inte för att de inte kunde utan för att de visste att de skulle göra mig en björntjänst. Jag har alltid fått tala för mig själv. Jag har alltid fått testa mig fram, men jag har även fått stå för konsekvenserna när det gått illa. Det finns fan 26-åringar som fortfarande bor hemma och tror att deras föräldrars pengar växer på träd. Har den människan ett större intellekt och mer mogenhet än mig? I think not. Visst, en 30-åring har levt tio år mer på vårt jordklot och därmed haft mer tid på sig att mogna. Sen finns det de människor som inte tar tillfället i akt, och de finns de som vill absorbera in så mycket kunskap om livet som möjligt.
Ingen behöver berätta för mig hur många ljus jag har på tårtan, jag kan hålla räkningen själv. Tyck gärna att jag är dum och naiv, men basera det på min personlighet och inte min födelsedata.
När jag hälsar på nya människor känner jag att jag måste göra ett så vuxet intryck som möjlig. Snart lär jag behöva avslöja min ålder och då kan ett fast handslag och en stadig blick vara avgörande för hur de ska behandla mig efter att jag nämnt mina ringa 20 år. 9 gånger av 10 funkar det. Vart tionde gång får man höra "Men lille vännen! 20 år, herregud, vad vet man då liksom?"
Ja-a du... Jag vet iallafall mer om folkvett än dig, eftersom jag vet, till skillnad från dig, att sådana kommentarer inte lämpar sig. Sedan vad jag vet eller inte vet är ju ingenting som någon kan uttala sig om efter att ha känt en person i två minuter.
Jag tror man har olika mentala åldrar beroende på vilken miljö man är uppväxt i. Jag har tagit eget ansvar för min ekonomi sedan jag var 13 år gammal. När jag sökte sommarjobb gjorde jag det på egen hand. Mina föräldrar har aldrig varit några curlingföräldrar som fixat jobb åt mig. Inte för att de inte kunde utan för att de visste att de skulle göra mig en björntjänst. Jag har alltid fått tala för mig själv. Jag har alltid fått testa mig fram, men jag har även fått stå för konsekvenserna när det gått illa. Det finns fan 26-åringar som fortfarande bor hemma och tror att deras föräldrars pengar växer på träd. Har den människan ett större intellekt och mer mogenhet än mig? I think not. Visst, en 30-åring har levt tio år mer på vårt jordklot och därmed haft mer tid på sig att mogna. Sen finns det de människor som inte tar tillfället i akt, och de finns de som vill absorbera in så mycket kunskap om livet som möjligt.
Ingen behöver berätta för mig hur många ljus jag har på tårtan, jag kan hålla räkningen själv. Tyck gärna att jag är dum och naiv, men basera det på min personlighet och inte min födelsedata.
Sanningen om McDonalds.
Globala företag har alltid medias ögon på sig och man har sett dokumentärer hit och dit om hur McDonalds missköter sig. Jag vet inte hur det ser bakom stängda dörrar i andra länder, städer eller ens på Baronen som är den andra restaurangen i min stad. Men jag vet hur det ser ut på mitt McDonalds där jag jobbar. Jag har haft många olika sommarjobb och extrajobb och jag har aldrig trivts så bra som på mitt nuvarande. Alla i personalen är jättesnälla, vi ger alltid varandra beröm och umgås även på fritiden. Ibland har jag fått förfrågan om jag vill gå hem tidigare, men för det mesta frågar de om man vill stanna längre än schemat säger. Jag har alltid känt att oavsett vad jag svarar så respekterar de mitt svar. Jag kan även kompromissa: "Jag kan stanna en timme till, inte två". Och då är arbetsledaren alltid lika tacksam. Aldrig NÅGONSIN har jag fått stämpla ut för att det är för lite att göra. Vi gör inte så helt enkelt, det går emot lagen.
Vi skrattar och har roligt på jobbet, men vi är alltid nogranna, särskillt arbetsledarna. Det är hög status på att göra så fina hamburgare som möjligt. Vi låter absolut inte hamburgarna ligga i skåpet hela dagen utan det som ska slängas slängs. Jag har sommarjobbat i vanliga restauranger och deras hygien och organisering av råvaror är inte en tiondel så bra som på snabbrestaurangen jag jobbar på just nu. Vi har måttot "Clean as you go" vilket innebär att man alltid ska hålla dressbordet och grillen ren. Så fort man får tid över ska man på eget bevåg städa.
På min arbetsplats finns både killar och tjejer, från olika kulturella bakgrunder, olika åldrar och helt olika personliheter. Vi har en kille på jobbet som är förståndshandikappad som alla mer eller mindre älskar. Han är väldigt stark och passar perfekt till att hjälpa till på lagret samt att fylla upp i köket. Det är alltid lika uppskattat att arbeta med honom.
Jag tror aldrig jag har hört någon prata skit om en sur kund. Det tillhör jobbet att bemöta alla sorters kunder. Vi kan aldrig veta om personen i frågan haft en dålig dag eller dylikt. Dock vill jag påstå att 9 gånger av tio så är kunden jättetrevlig vilket gör att man mer än gärna är trevlig tillbaka.
Helt ärligt, jag kan inte tänka mig ett bättre extrajobb. Jag tror det får folk att växa och ger en möjligheter i livet. Jag tar exempelvis inga lån nu när jag pluggar till lärare. Det hade aldrig gått utan Mackedonken! 
Det här är det sjukaste jag någonsin hört.
Igår pratade jag och familjen om att jag var lite rundare när jag var liten. Vi tittade på gamla kort och jag sa "titta vilken liten tjockis" och skrattade. Det var liksom babyfett, inte fetma på något dåligt sett. Hälsosamma runda kinder. Vi skrattade och påpekade att det där babyfettet försvann tillslut.
Då berättar mamma att det var något som oroade mig väldigt mycket som 8-åring. Jag hade tydligen skrivit i min dagbok att jag var tjock och sedan hade mormor kommit på mig med att spy upp mat. Detta är inget jag har NÅGOT som helst minne av, jag måste ha förträngt det helt. Jag mådde illa när jag hörde detta. Först trodde jag det var en lögn och förnekade det hela, men när jag tänker efter så skulle min mamma inte ljuga för mig. Nu när jag accepterat att
det förmodligen är sant blir jag arg och äcklad. Äcklad över att en 8-åring ens TÄNKER sådana tankar. Vad i helvete får en 8-åring att vilja svälta sig själv!?
Jag önskar jag kunde åka tillbaka i tiden och säga åt mitt 8-åriga jag att det där babyfettet skulle sätta sig på de rätta ställerna såsmåningom, men att även om det inte gjorde det så ska man aldrig aldrig utsätta sig själv för det jag gjorde. Och man ska aldrig aldrig lyssna på vad idioter säger. (Minns fortfarande hur en tjej i klassen skulle jämföra lår hela jävla tiden).
Jag skulle säga åt mig själv att jag är helt jävla perfekt som jag är och att jag inte borde ändra nånting alls.
Då berättar mamma att det var något som oroade mig väldigt mycket som 8-åring. Jag hade tydligen skrivit i min dagbok att jag var tjock och sedan hade mormor kommit på mig med att spy upp mat. Detta är inget jag har NÅGOT som helst minne av, jag måste ha förträngt det helt. Jag mådde illa när jag hörde detta. Först trodde jag det var en lögn och förnekade det hela, men när jag tänker efter så skulle min mamma inte ljuga för mig. Nu när jag accepterat att
det förmodligen är sant blir jag arg och äcklad. Äcklad över att en 8-åring ens TÄNKER sådana tankar. Vad i helvete får en 8-åring att vilja svälta sig själv!? Jag önskar jag kunde åka tillbaka i tiden och säga åt mitt 8-åriga jag att det där babyfettet skulle sätta sig på de rätta ställerna såsmåningom, men att även om det inte gjorde det så ska man aldrig aldrig utsätta sig själv för det jag gjorde. Och man ska aldrig aldrig lyssna på vad idioter säger. (Minns fortfarande hur en tjej i klassen skulle jämföra lår hela jävla tiden).
Jag skulle säga åt mig själv att jag är helt jävla perfekt som jag är och att jag inte borde ändra nånting alls.
About being a bitch.
Först står det "Lillgammal och skitförbannad", sedan har jag en bild på mig själv där jag ser gravallvarlig ut. Och lite så tror jag folk uppfattar mig. Lite bitchig helt enkelt. Folk utifrån kan nog missuppfatta mig, eftersom jag kan vara rakt på sak, säga till när jag inte uppskattar saker samt ifrågasätta andras tillvägasätt.
När någon ifrågasätter mig viker jag inte undan det första jag gör. Först vill jag klargöra mig och se om personen fortfarande inte håller med (ifall det hela var ett missförstånd), sedan kan jag argumentera för- och nackdelar med min metod, samt för- och nackdelar med den andres metoder. Rätt schysst ändå. Under denna process händer det ibland att jag inser att den andres metod var bättre och då säger jag det.
Ibland tycker jag att min metod är bättre och då håller jag fast.
Detta gör jag mot såväl bekanta som vänner. Jag tror inte mina vänner har problem med det, för de vet att jag bara för ett resonemang. De vet att om jag anser att de har betett sig illa så säger jag det till dem, och om de gör något fint så är jag lika duktig på att påpeka det. Jag minns hur en kvinnlig släkting till mig i chefsposition klagade på att folk ansåg henne som elak så fort hon ställde krav på dem och att hon tyckte det var tråkigt. Jag är likadan. Jag kommer alltid ställa krav på folk runt om kring mig, och jag uppskattar faktiskt folk med lite auktoritet. Det gör mig inte ledsen när de säger åt mig att jobba hårdare eller bättre, sålänge de gör det på ett ödmjukt sätt. Kanske är det för att vi är kvinnor? Vi ska vara söta och snälla och vara åsiktslösa. Hade min släkting till chef varit man hade hon bara gjort sitt jobb. Och de som inte kan ta kritiken är främst kvinnor. Feminism har alltid varit otroligt motarbetat av kvinnor själva.
........
Vänner och familj vet att jag ställer upp för dem och lyssnar, de vet att jag kan ta samma sorts kritik som jag ger. De vet att jag är en otroligt varm människa som bryr sig om de i min närhet. Bekanta däremot kan nog ta mig som rätt känslokall, bossig m.m. Kanske tål de inte kritik, kanske ser de inte de gånger jag ger dem en extra klapp i ryggen och säger bra jobbat.
Fast mest av allt, KANSKE KANSKE, så är det bara min uppfattning om hur de uppfattar mig. Kanske tycker inte folk att jag är en bitch. Kanske uppskattar de min ärlighet? Kanske är det en stämpel jag gett mig själv..?
När någon ifrågasätter mig viker jag inte undan det första jag gör. Först vill jag klargöra mig och se om personen fortfarande inte håller med (ifall det hela var ett missförstånd), sedan kan jag argumentera för- och nackdelar med min metod, samt för- och nackdelar med den andres metoder. Rätt schysst ändå. Under denna process händer det ibland att jag inser att den andres metod var bättre och då säger jag det.
Ibland tycker jag att min metod är bättre och då håller jag fast.
Detta gör jag mot såväl bekanta som vänner. Jag tror inte mina vänner har problem med det, för de vet att jag bara för ett resonemang. De vet att om jag anser att de har betett sig illa så säger jag det till dem, och om de gör något fint så är jag lika duktig på att påpeka det. Jag minns hur en kvinnlig släkting till mig i chefsposition klagade på att folk ansåg henne som elak så fort hon ställde krav på dem och att hon tyckte det var tråkigt. Jag är likadan. Jag kommer alltid ställa krav på folk runt om kring mig, och jag uppskattar faktiskt folk med lite auktoritet. Det gör mig inte ledsen när de säger åt mig att jobba hårdare eller bättre, sålänge de gör det på ett ödmjukt sätt. Kanske är det för att vi är kvinnor? Vi ska vara söta och snälla och vara åsiktslösa. Hade min släkting till chef varit man hade hon bara gjort sitt jobb. Och de som inte kan ta kritiken är främst kvinnor. Feminism har alltid varit otroligt motarbetat av kvinnor själva.
........
Vänner och familj vet att jag ställer upp för dem och lyssnar, de vet att jag kan ta samma sorts kritik som jag ger. De vet att jag är en otroligt varm människa som bryr sig om de i min närhet. Bekanta däremot kan nog ta mig som rätt känslokall, bossig m.m. Kanske tål de inte kritik, kanske ser de inte de gånger jag ger dem en extra klapp i ryggen och säger bra jobbat.
Fast mest av allt, KANSKE KANSKE, så är det bara min uppfattning om hur de uppfattar mig. Kanske tycker inte folk att jag är en bitch. Kanske uppskattar de min ärlighet? Kanske är det en stämpel jag gett mig själv..?
Vänner och "vänner"
Igår hade jag och min sambo en diskussion om vänner i alla dess former.
Jag kände hur jag inte riktigt tillhörde någon grupp längre och att det är viktigt för mig. Det är ett sätt att identifiera sig själv. Vem är jag? Jag räknar min sambo som min allra bästa vän och själsfrände, men jag vet mycket väl att man även behöver andra vänner utanför förhållandet.
Vi kom fram till att det finns olika sorters vänner:
Vänner som är värda något.
Vänner som är vänner när det passar dem.
Vänner som är lata.
Simpel vänskap.
Komplicerad vänskap.
Vänner som är vänner på avstånd.
Vänner som är familj.
Vänner sen barnsben.
Vänner som alltid kommer vara vänner.
Vänner som lever på gamla meriter.
Vänner som är "vänner".
Jag har alltid tillhört ett gäng av ett slag och det är den sortens vänskap jag gillar.
Gängen har alltid splittrats så småningom, inget verkar hålla för evigt.
Ibland flyttar folk.
Ibland glider man isär.
Ibland händer något så oväntat och konfliktfyllt att det inte går att vara vänner mer.
Ibland får man bara nog.
Hur som haver så ska jag ta vara på den lilla skaran av äkta vänner jag har kvar. Jag är för gammal för låtsasvänner á la Morgan. Sen tänkte jag hitta lite nya med. Intresserad?
Jag kände hur jag inte riktigt tillhörde någon grupp längre och att det är viktigt för mig. Det är ett sätt att identifiera sig själv. Vem är jag? Jag räknar min sambo som min allra bästa vän och själsfrände, men jag vet mycket väl att man även behöver andra vänner utanför förhållandet.
Vi kom fram till att det finns olika sorters vänner:
Vänner som är värda något.
Vänner som är vänner när det passar dem.
Vänner som är lata.
Simpel vänskap.
Komplicerad vänskap.
Vänner som är vänner på avstånd.
Vänner som är familj.
Vänner sen barnsben.
Vänner som alltid kommer vara vänner.
Vänner som lever på gamla meriter.
Vänner som är "vänner".
Jag har alltid tillhört ett gäng av ett slag och det är den sortens vänskap jag gillar.
Gängen har alltid splittrats så småningom, inget verkar hålla för evigt.
Ibland flyttar folk.
Ibland glider man isär.
Ibland händer något så oväntat och konfliktfyllt att det inte går att vara vänner mer.
Ibland får man bara nog.
Hur som haver så ska jag ta vara på den lilla skaran av äkta vänner jag har kvar. Jag är för gammal för låtsasvänner á la Morgan. Sen tänkte jag hitta lite nya med. Intresserad?
Det där med rökning.
Jag blir arg när jag tänker på alla rökare. De som röker när de går framför mig så jag behöver andas in deras skit, de som är oansvariga och röker framför barn. Jag blir arg när jag tänker på alla modetidnignar som framställer rökning som en glamorös livsstil. Jag blir arg på alla rökare som klagar på att de aldrig har råd med nånting men lägger tusenlappar på GIFT.
Sen blir jag ledsen med.
Jag blir ledsen när mina vänner röker, för de är så otroligt vackra allihop men kommer se ut som russin långt innan femtio. Om de nu blir så gamla.
Jag blir ledsen när min mamma röker. Ledsen, för hon betyder allt för mig och jag hatar att det finns något som är värt att förkorta sitt liv för. Ledsen för mina framtida barns skull, som skulle kunna få mycket mer tid med sin mormor om hon inte rökte.
Om jag bara fick önska mig en sak i 20-års present så skulle det vara att min mamma slutade röka. Helt.
Sen blir jag ledsen med.
Jag blir ledsen när mina vänner röker, för de är så otroligt vackra allihop men kommer se ut som russin långt innan femtio. Om de nu blir så gamla.
Jag blir ledsen när min mamma röker. Ledsen, för hon betyder allt för mig och jag hatar att det finns något som är värt att förkorta sitt liv för. Ledsen för mina framtida barns skull, som skulle kunna få mycket mer tid med sin mormor om hon inte rökte.
Om jag bara fick önska mig en sak i 20-års present så skulle det vara att min mamma slutade röka. Helt.
1600-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn
Hela lärarutbildningen genomsyras av ett feministiskt perspektiv, vilket gör mig till en glad Korv!
Det handlar om demokrati, hur vi printar in de stereotypiska könsrollerna redan vid födseln (mor- och farföräldrar vill enligt studier inte hålla i barnet om de inte vet vad det är för kön, eftersom de då inte vet HUR man ska hålla det...) .
Att jobba på ett feministiskt sätt i klassrummet handlar inte om att göra pojkar till flickor och flickor till pojkar. Det handlar om att vara en rättvis lärare där varken det ena eller andra könet ska ges fördelar, utan man ska se till personen. Man ska ha individanpassad undervisning. Och det låter ju jättebra! Sen vet jag mycket väl att jag bara är männniska och att det finns rum för misstag, även ur denna synpunkt.
Jag satt precis och läste ur ett kompendium som heter "Processskrivning". Där fick man ta del av texter elever skrivit och lärarnas svar. Den var kanske inte så feministisk som kurslitteraturen brukar vara... Här kommer följande skrattretande exempel:
Idag har jag hoppat hopprep.
Den nye Niklas i fyran har inte bråkat med mig idag.
Jag undrar varför han bråkar med mig?
Snälla du vet det så kan du svara.
Hej då.
Svar: Jag visste inte att Niklas bråkar med dig.
Men jag ska tala med honom om du vill.
Han kanske tycker om dig och det är därför han bråkar lite med dig
Anne.
Ett uttalande som detta får mig att undra en enda sak:
Anne, är du dum i huvudet?
När jag blir arg.
När jag blir arg förvandlas jag till någon annan. Söta rara Johanna finns inte mer.
Jag ser svart, det går inte att få tillbaka mig. Det spelar ingen roll att jag ångrade mig sist jag blev arg. Det spelar ingen roll att jag lovade att nästa gång jag kände så skulle jag stanna upp, fundera om det är värt att det, lugna ner mig och tala lugnt.
Nej för när jag blir arg spelar det där ingen roll, det är gårdagens stoff. När jag blir arg har jag ingen kontroll. När jag blir arg skiter jag i precis allt. Det handlar om mig mig mig, och stackars den jäveln som måste möta mig då. Varje gång jag blir arg och försöker reflektera över huruvida jag borde lugna ner mig eller inte tänker jag bara att det är en helt annan sak den här gången. Och jag har RÄTT att vara arg. Ja, jävlar vad rätt jag har. Och så biter jag ihop tänderna lite till.
Tur att blickar inte kan döda. Jag tror förresten att min kan den om jag verkligen skulle försöka.
Sen får jag vara ifred i några minuter. Så småning om minns jag inte ens varför jag var arg. Då är jag inte bara lugn, jag låtsas som om solen skiner och alla är bästa vänner. Tyvärr brukar inte folk vara så sugna på att sjunga om regnbågar efter mitt vredesutbrott och de ignorerar mig. Och då blir jag så där JÄVLA arg igen.
Mordlysten blick och ihopbitna tänder.
Käre gode gud, jag tror jag behöver proffessionel hjälp.
Jag ser svart, det går inte att få tillbaka mig. Det spelar ingen roll att jag ångrade mig sist jag blev arg. Det spelar ingen roll att jag lovade att nästa gång jag kände så skulle jag stanna upp, fundera om det är värt att det, lugna ner mig och tala lugnt.
Nej för när jag blir arg spelar det där ingen roll, det är gårdagens stoff. När jag blir arg har jag ingen kontroll. När jag blir arg skiter jag i precis allt. Det handlar om mig mig mig, och stackars den jäveln som måste möta mig då. Varje gång jag blir arg och försöker reflektera över huruvida jag borde lugna ner mig eller inte tänker jag bara att det är en helt annan sak den här gången. Och jag har RÄTT att vara arg. Ja, jävlar vad rätt jag har. Och så biter jag ihop tänderna lite till.
Tur att blickar inte kan döda. Jag tror förresten att min kan den om jag verkligen skulle försöka.
Sen får jag vara ifred i några minuter. Så småning om minns jag inte ens varför jag var arg. Då är jag inte bara lugn, jag låtsas som om solen skiner och alla är bästa vänner. Tyvärr brukar inte folk vara så sugna på att sjunga om regnbågar efter mitt vredesutbrott och de ignorerar mig. Och då blir jag så där JÄVLA arg igen.
Mordlysten blick och ihopbitna tänder.
Käre gode gud, jag tror jag behöver proffessionel hjälp.
Djävulens påfund.
Jag satt och kollade igenom mina bilder på facebook häromdagen. Plötsligt kom det upp lite bilder på min vän och hennes ex när de var allmänt lyckliga tillsammans. Jag blev konfundersam. Skulle jag ta bort bilderna? Båda hade taggat av sig, av förståerliga själ, men bilden fanns fortfarande kvar likt samlat bevismaterial på polisstationen.
Först tänkte jag att om de hade haft problem med bilden så hade de sagt till med vid det här laget och att det inte var upp till mig. Sen funderade jag på om det var schysst att ha kvar bilderna mot framtida potentiella pojk- och flickvänner till det forna paret. Det är helt okej att ha ett förhållandebagage, men det är aldrig kul att få det upptryckt i ens ansikte. Så jag tog bort bilder där de pussades med mera, men lät "neutrala" bilder vara kvar.
Ja det där med facebook är ett djävulens påfund. Jag vet en tjej som hade kvar alla bilder på henne och hennes ex i förhoppning av att hans nya skulle få syn på dem.
Själv vill jag inte ha mitt förflutna där. Nej, jag avtaggade mig själv samt ringde ett antal samtal för att se till att bilderna verkligen försvann. Jag tycker det är mitt ansvar.
Vad tycker ni?
Är det okej att ha bilder från sitt förflutna på internet?
Först tänkte jag att om de hade haft problem med bilden så hade de sagt till med vid det här laget och att det inte var upp till mig. Sen funderade jag på om det var schysst att ha kvar bilderna mot framtida potentiella pojk- och flickvänner till det forna paret. Det är helt okej att ha ett förhållandebagage, men det är aldrig kul att få det upptryckt i ens ansikte. Så jag tog bort bilder där de pussades med mera, men lät "neutrala" bilder vara kvar.
Ja det där med facebook är ett djävulens påfund. Jag vet en tjej som hade kvar alla bilder på henne och hennes ex i förhoppning av att hans nya skulle få syn på dem.
Själv vill jag inte ha mitt förflutna där. Nej, jag avtaggade mig själv samt ringde ett antal samtal för att se till att bilderna verkligen försvann. Jag tycker det är mitt ansvar.
Vad tycker ni?
Är det okej att ha bilder från sitt förflutna på internet?
En sann optimist...
- Vilket underbart väder! Man får verkligen vårkänslor!
- Vårkänslor och vårkänslor... Man blir mindre självmordsbenägen!
En tvättäkta kalmarit vid busshållsplatsen
Ja, idag tittade solen fram. Jag hälsade på mina föräldrar.
De diskuterar hej vilt vad mitt gamla rum ska få för framtida användning.
Mamma vill ha bibliotek. Pappa diskuterar leksaksbilar.
Och jag får ha kvar min JÄTTE-plansch på Kurt Cobain i rummet tills vidare.
Tills jag vet om han hamnar på fosterhem eller inte.
Ja det är svårt att släppa taget om det gamla men det
är väl sant det dem säger, jag är inte 14 längre!
- Vårkänslor och vårkänslor... Man blir mindre självmordsbenägen!
En tvättäkta kalmarit vid busshållsplatsen
Ja, idag tittade solen fram. Jag hälsade på mina föräldrar.
De diskuterar hej vilt vad mitt gamla rum ska få för framtida användning.
Mamma vill ha bibliotek. Pappa diskuterar leksaksbilar.
Och jag får ha kvar min JÄTTE-plansch på Kurt Cobain i rummet tills vidare.
Tills jag vet om han hamnar på fosterhem eller inte.
Ja det är svårt att släppa taget om det gamla men det
är väl sant det dem säger, jag är inte 14 längre!
Jag är den tråkigaste personen jag känner...
Om jag skulle beskriva mig med tre ord... skulle jag aldrig skriva "rolig" som ett av orden.
Jag kan förstå att somliga anser mig intressant, jag har gjort en hel del i mina dagar och jag berättar gärna om någon vill lyssna. Men när det gäller att få folk till att skratta är jag inte alls lika hipp. Ibland får jag höra att min blogg är rolig. Vad skulle kunna anses humoristiskt i min blogg?
Sarkastisk? Ja. Självironisk? Ja. Rolig? Nej, gud nej.
Att berätta roliga historier är inget jag ens försöker med längre. Jag får verkligen aldrig till slutklämmen. Jag kan berätta historian precis som jag hört den, men det är nånting som gör att det ändå inte blir kul. Jag har väl inte den karisman helt enkelt. Och jag fullkomligt hatar när man berättat ett skämt och folk tittar på mig med en blick som säger "Jaha..?"
När jag tänker efter skrattar folk bara när jag:
- snubblar,
- säger fel,
- insisterar argt på att jag sagt rätt
- spiller
- har hål på olämpliga ställen i baddräkten (Kanarieöarna 2001)
Korven, nu även frisör.
Min killkompis undrade om jag kunde klippa honom.
"Klart jag kan" sa jag. - Jag kan ju allt.
Och påvägen dit kom jag på att jag aldrig har klippt någon förut.
När han satte sig på sina ölbackar (barstolarna var för höga) insåg jag att det här kunde lika gärna gå rent åt helvete. Jag skulle snagga sidorna, nacken och övriga håret skulle vara
lite lite längre.
Jag satte igång och snaggade och insåg att jag förmodligen tagit för mycket.
"Det här blir nog bra ska du se" ljög jag med ett nervöst skratt och fortsatte. I 30 minuter så kallsvettades jag och tänkte "vad har jag gjort, vad har jag gjort?!" upprepade gånger, men TILLSLUT så blev faktiskt håret rätt bra ändå!
Men jag ska ALDRIG mer klippa någon. För i 30 minuter såg jag framför mig hur min halvfinne till vän skulle skrika "SATANS PERKELE!!" när han såg sig i spegeln och aldrig mer vilja tala med mig.
"Klart jag kan" sa jag. - Jag kan ju allt.
Och påvägen dit kom jag på att jag aldrig har klippt någon förut.
När han satte sig på sina ölbackar (barstolarna var för höga) insåg jag att det här kunde lika gärna gå rent åt helvete. Jag skulle snagga sidorna, nacken och övriga håret skulle vara
lite lite längre. Jag satte igång och snaggade och insåg att jag förmodligen tagit för mycket.
"Det här blir nog bra ska du se" ljög jag med ett nervöst skratt och fortsatte. I 30 minuter så kallsvettades jag och tänkte "vad har jag gjort, vad har jag gjort?!" upprepade gånger, men TILLSLUT så blev faktiskt håret rätt bra ändå!
Men jag ska ALDRIG mer klippa någon. För i 30 minuter såg jag framför mig hur min halvfinne till vän skulle skrika "SATANS PERKELE!!" när han såg sig i spegeln och aldrig mer vilja tala med mig.
Det var väl det här vi var ute efter. Och NÄSTAN fick...
Modeparadoxer.
I brist på saker att göra (att läsa avhandlingar och skriva viktiga rapporter räknas inte!) tänkte jag blogga lite.
Idag gick jag och Nicole på stan. Hon är den enda jag känner utöver mig själv som inte är multimiljonär men alltid tycks ha råd att shoppa ändå. Vi kom fram till något väldigt intressant idag.
Jag konstaterade att jag ville blondera mig.
"Varför då?"
"Jo men jag har ju alltid varit brunett. Och större delen av mitt liv har ju idealet varit platinablond anorexibrud med silikonpattar storlek dubbel-D. Men jag kämpade emot! Och så POFF så kommer Megan Fox oxh ALLA färgar håret mörkt och tar ut sina silikoninlägg. Jag är ett original men försvinner ju i mängden av alla wannabes!"
Lite senare testade Nicole en jacka i fuskpäls med leopardmönster. Lite glatt sa hon att "Den är på rea! Och jag kan ju ha den nästa år, då är den förhoppningsvis omodern igen!".
Ja, rent klädmässigt är det också jobbigt att vara unik. För nu är det så inne att vara ute att alla är det.
En jävla paradox det där.
Idag gick jag och Nicole på stan. Hon är den enda jag känner utöver mig själv som inte är multimiljonär men alltid tycks ha råd att shoppa ändå. Vi kom fram till något väldigt intressant idag.
Jag konstaterade att jag ville blondera mig.
"Varför då?"
"Jo men jag har ju alltid varit brunett. Och större delen av mitt liv har ju idealet varit platinablond anorexibrud med silikonpattar storlek dubbel-D. Men jag kämpade emot! Och så POFF så kommer Megan Fox oxh ALLA färgar håret mörkt och tar ut sina silikoninlägg. Jag är ett original men försvinner ju i mängden av alla wannabes!"
Lite senare testade Nicole en jacka i fuskpäls med leopardmönster. Lite glatt sa hon att "Den är på rea! Och jag kan ju ha den nästa år, då är den förhoppningsvis omodern igen!".
Ja, rent klädmässigt är det också jobbigt att vara unik. För nu är det så inne att vara ute att alla är det.
En jävla paradox det där.
Monster med nyårsdrömmar.
Näsan rinner, huvudet bultar. Håret är lätt stripigt och jag luktar allt annat än mumma.
Idag skulle jag gjort nytta, så som lämna tillbaka kavajen jag verkligen inte vet varför jag köpte i första läget samt skriva skolarbetet jag haft dåligt samvete över i tre veckor. Som ni kan lista ut själva har det inte blivit av.
Jag har legat hemma sjuk och tyckt synd om mig själv. Jag har druckit lika många koppar te som jag har plöjt igenom Sex and the city-avsnitt samt övertalat mig själv att jag blir bra imorgon. Det är trots allt nyår. Och jag har trots allt sparat min underbara klänning till detta tillfälle.
Jag är sjuk. Värdinnan är sjuk. Och värden. Och säkert hälften av alla gäster. När min kompis ringde mig tidigare för att berätta om morgondagens schema diskuterade vi denna december-förkylning som dragit igenom stan.
Jag tyckte vi alla skulle sitta i pyjamas, ha med oss näsdukar och hosta på varandra. Han sa att det inte är hellt omöjligt att det faktiskt blir så.
So long suckers, ses på andra sidan årsskiftet.
Idag skulle jag gjort nytta, så som lämna tillbaka kavajen jag verkligen inte vet varför jag köpte i första läget samt skriva skolarbetet jag haft dåligt samvete över i tre veckor. Som ni kan lista ut själva har det inte blivit av.
Jag har legat hemma sjuk och tyckt synd om mig själv. Jag har druckit lika många koppar te som jag har plöjt igenom Sex and the city-avsnitt samt övertalat mig själv att jag blir bra imorgon. Det är trots allt nyår. Och jag har trots allt sparat min underbara klänning till detta tillfälle.
Jag är sjuk. Värdinnan är sjuk. Och värden. Och säkert hälften av alla gäster. När min kompis ringde mig tidigare för att berätta om morgondagens schema diskuterade vi denna december-förkylning som dragit igenom stan.
Jag tyckte vi alla skulle sitta i pyjamas, ha med oss näsdukar och hosta på varandra. Han sa att det inte är hellt omöjligt att det faktiskt blir så.
So long suckers, ses på andra sidan årsskiftet.
Mensvärk är ingen tvätthög!
Jag läste precis ett blogginlägg om mensvärk.
Och jag blev lite skitförbannad.
Varför, ÅH VARFÖR, skulle någon vilja läsa en beskrivning om en smärta och obehag man själv upplever en gång i månaden? Och vad ska folk kommentera? "Jag brukar också ha mensvärk!!"
Ja, du och alla andra kvinnor.
Jag klarar inte av folk som klagar på mensvärk. Än mindre de som klagar och försöker ge män skuldkänslor för att de inte upplever samma sak. Fine, de slipper mensen, och ja det är orättvist.
Men kom igeeee-eeeen!?
MENSVÄRK ÄR INGEN TVÄTTHÖG. Det är ingenting som mannen kommer att åta sig på grund av skuldkänslor. Just sayin'.
Och jag blev lite skitförbannad.
Varför, ÅH VARFÖR, skulle någon vilja läsa en beskrivning om en smärta och obehag man själv upplever en gång i månaden? Och vad ska folk kommentera? "Jag brukar också ha mensvärk!!"
Ja, du och alla andra kvinnor.
Jag klarar inte av folk som klagar på mensvärk. Än mindre de som klagar och försöker ge män skuldkänslor för att de inte upplever samma sak. Fine, de slipper mensen, och ja det är orättvist.
Men kom igeeee-eeeen!?
MENSVÄRK ÄR INGEN TVÄTTHÖG. Det är ingenting som mannen kommer att åta sig på grund av skuldkänslor. Just sayin'.
Bitch is back.
Igår var jag och grabbarna på Harrys. Efter några höjda promillehalter kände jag mig modig nog att spela bowling. Jag kunde inte hitta vart bowlingkloten fanns (tydligen precis bakom oss fick jag veta såhär i efterhand) så jag tog från de andras klot. De hade två klot i lättare form, i skrikrosa färger.
Det gick rätt bra i början eftersom jag spelade samtidigt som två killar, men när jag spelade samtidigt som en tjej och jag snodde hennes klot framför näsan på henne blev hon inte superglad. Av någon anledning tyckte hon det verkade som en bra idé att berätta för min pojkvän att jag var en bitch. Vilket hon borde räknat ut att jag skulle få höra så småningom.
Hade jag fått höra att hon kallade mig b-ordet i nyktert tillstånd hade det förmodligen förstört hela min kväll. Jag har inte blivit kallad ordet bitch sen jag var 15-16 och jag hade gärna stannat där. Hade jag varit nykter hade jag förmodligen varit sur resten av kvällen, blängt lite på bruden och fantiserat om hur jag knuffar ut henne för ett stup tills det var dags att gå hem.
Men nu var jag onykter. Och glad. Så jag nöjde mig med att vänta tills nästa gång jag skulle spela, gick upp parallellt med tjejen, skyndade mig fram till det skrikrosa klotet och sa i vänlig ton: "Förlåt men jag tänker fortsätta vara en bitch och sno dina klot ikväll".
Och efter det slog jag en strike.
Det gick rätt bra i början eftersom jag spelade samtidigt som två killar, men när jag spelade samtidigt som en tjej och jag snodde hennes klot framför näsan på henne blev hon inte superglad. Av någon anledning tyckte hon det verkade som en bra idé att berätta för min pojkvän att jag var en bitch. Vilket hon borde räknat ut att jag skulle få höra så småningom.
Hade jag fått höra att hon kallade mig b-ordet i nyktert tillstånd hade det förmodligen förstört hela min kväll. Jag har inte blivit kallad ordet bitch sen jag var 15-16 och jag hade gärna stannat där. Hade jag varit nykter hade jag förmodligen varit sur resten av kvällen, blängt lite på bruden och fantiserat om hur jag knuffar ut henne för ett stup tills det var dags att gå hem.
Men nu var jag onykter. Och glad. Så jag nöjde mig med att vänta tills nästa gång jag skulle spela, gick upp parallellt med tjejen, skyndade mig fram till det skrikrosa klotet och sa i vänlig ton: "Förlåt men jag tänker fortsätta vara en bitch och sno dina klot ikväll".
Och efter det slog jag en strike.
Julafton, julskinka och... julbebisar?
Jag har varit vaken sen klockan sex, det är julafton och jag är lika exalterad som en fyra-åring...
Igår var jag på middag hos några vänner till familjen. Som traditionen lyder drack vi glögg och åt skinka i stora lass. En av familjerna hade med sig sina barn varav det yngsta bara var några månader gammal. Rädd för att skada barnet bad jag inte om att få hålla det, även om jag ville. När barnet lyckats rymma från flocken, krypandes i 110, och hittat fram till de intressanta julklapparna plockade jag upp honom i rent säkerhetssyfte.
And it felt. So. Good. Han vägde precis så mycket att vikten kändes betryggande att hålla i. Hans lilla lilla kropp formade sig efter min axel och jag pussade honom på pannan utan att ens tänka mig för. Och jag såg skräcken i min fars ögon. Det var som att han trodde att hålla i ett barn skulle göra mig gravid.
Helt plötsligt bryts den magiska stämningen och barnet börjar både skrika och åla sig. Jag får panik, vad gjorde jag för fel? Och framför allt, vad ska jag göra nu? Med åtta par ögon stirrandes på mig kände jag att jag var tvungen att göra något! Så jag... Ja jag satte ner ungen på golvet helt enkelt.
De vuxnas blickar betydde inte "Bra löst tjejen".
De löd nog snarare... "Ja herregud, hon blir en bra mamma en vacker dag... NOT!"
Igår var jag på middag hos några vänner till familjen. Som traditionen lyder drack vi glögg och åt skinka i stora lass. En av familjerna hade med sig sina barn varav det yngsta bara var några månader gammal. Rädd för att skada barnet bad jag inte om att få hålla det, även om jag ville. När barnet lyckats rymma från flocken, krypandes i 110, och hittat fram till de intressanta julklapparna plockade jag upp honom i rent säkerhetssyfte.
And it felt. So. Good. Han vägde precis så mycket att vikten kändes betryggande att hålla i. Hans lilla lilla kropp formade sig efter min axel och jag pussade honom på pannan utan att ens tänka mig för. Och jag såg skräcken i min fars ögon. Det var som att han trodde att hålla i ett barn skulle göra mig gravid.
Helt plötsligt bryts den magiska stämningen och barnet börjar både skrika och åla sig. Jag får panik, vad gjorde jag för fel? Och framför allt, vad ska jag göra nu? Med åtta par ögon stirrandes på mig kände jag att jag var tvungen att göra något! Så jag... Ja jag satte ner ungen på golvet helt enkelt.
De vuxnas blickar betydde inte "Bra löst tjejen".
De löd nog snarare... "Ja herregud, hon blir en bra mamma en vacker dag... NOT!"
