Tror jag ska se fight club snart, det var ett tag sedan. Love the film!

De första två bilderna är tagna för ca tre år sedan. Ridvana folk kan se att jag ger för lite tygel till hästen när jag hoppar, dvs, eftergift. Detta var något jag och min ridskolelärare övade mycket på. "Eftergift Johanna, eftergift!!". Och som jag kämpade med det där. Så småningom blev jag så pass säker i min egna ridbalans att jag inte behövde hålla balansen i tyglarna. Jag slutade rida för ca ett år sedan. I helgen satte jag mig på en häst lite på skoj och hoppade ett (väldigt lågt) hinder. Och när jag tittade på bilden såg jag att jag hade för lite eftergift!



Jag tror dåliga ovanor sätter sig i ryggmärgen. Jag tror att så fort du slutar tänka på dem och tror att du "fixat biffen" så kommer de tillbaka. Inte bara i hästhoppning utan i allt. Tyvärr måste man jobba och jobba och jobba med dem, hela tiden.

Fler dåliga ovanor jag har och ständigt jobbar på:

- Låsa dörren även när jag är hemma
- Tvätta innan tvättkorgen rinner över
- Inte slänga kläder på golvet
- Att inte kolla upp allt i sista minuten så jag slipper stressa
- Låta bli att stressa upp mig för småsaker

Vilka dåliga ovanor har du?

För att se positivt på det hela fick jag åtminstone min cykel snodd under Team Sportias cykelrea.



Dagens köp.

Min cykel blev snodd igår. Det var inte kul, särskilt inte när jag gått en bra bit i klackskor med en TUNG väska innan jag upptäckte det. Jag var så trött/ledsen att jag inte ens orkade gråta. Då är det illa.

Varje morgon vaknar jag av att någon sitter vid sängkanten och smeker min kind.
Jonas börjar tidigare än mig och lagom tills han ska gå till jobbet går jag upp (ibland, ibland ligger jag kvar hela dagen, hehe).

Finns inget så mysigt som att vara alldeles nyvaken och höra de tre små orden, samtidigt som man ser att han menar det. Får jag den morgonstunden så brukar resten av dagen kännas bra. Särskilt nu när Jonas jobbar så mycket och vi inte hinner umgås lika ofta. Igår uttryckte han oro över mitt tycke om att han jobbade så mycket.
Jag visste vad som väntade när jag började dejta en egenföretagare. Jag har lovat att älska Jonas för den han är och allt vad det innebär, i detta fallet att vid vissa tillfällen jobba till efter midnatt.

Jag hoppas verkligen att Jonas är mannen jag gifter mig med, han är i mina ögon det mest under bara på detta jordklot.


Världens bästa pojkvän.

Det här är alltså min vän Sanna.
Vi är väldigt lika varandra.
Förutom alla mina dåliga egenskaper, dem har hon bytt ut mot goda.
När jag tänker efter är vi inte lika alls men det är okej.

Har ni någonsin varit med om att folk blir upprörda för sådant som ni själva anser vara en petitess?
Har ni blivit förbryllade över hur era män fullkomligt bryter ihop över en fotbollsmatch eller hur era fruar går ner i en mindre depression när en av hennes 10 000 skor fått en synbar repa?

Alla har vi våra heliga ting som är viktiga för oss, även om det kan verka helt bisarrt ur andras synvinkel.
För mig är mat heligt.

När jag går på restaurang får jag nästan alltid beslutsångest.
Tänk om de andra beställer in  godare mat än mig??
Tänk om den andra rätten jag funderade på skulle vara bättre?

En gång när jag var ute och åt med familjen beställde alla samma rätt utom jag.
Det visade sig att deras mat var helt fantastisk medan min black and white var något medioker.
Middagen var förstörd. Jag satt tyst resten av måltiden.

Igår skulle jag och min älskade pojkvän beställa thaimat (för fjärde gången på en vecka för min del, thaimat slår det mesta). Bara några dagar innan hade jag beställt rätt nummer 11, och det vattnades i munnen när jag tänkte tillbaka på rätten. Den gången hade jag även beställt mat åt min wingman Elina. Hon åt nummer 15, en rätt som var helt okej, men inte i närheten så god som min rätt Pad Kai. Igår när jag ringde var jag dock en smula förvirrad och beställde just nummer 15 i tron om att det var nummer 11. Jag beställde extra cashewnötter och vattenkastanjer till. Killen i andra sidan luren lät väldigt skeptisk.

När jag öppnade matlådan hemma sedan förstod jag varför. Rätten jag hade framför mig passade inte alls med det jag hade beställt extra. Jag kände sorgen i mitt hjärta, ja det gjorde riktigt ont i mig. Inget ris, ingen kokosmjölk, inga minimajsar, bara massa nudlar och kyckling. Fy-faaaaan vad ledsen jag blev rent utsagt. Min stackars pojkvän erbjöd sig att byta. Han hade ju åtminstonde ris så jag tackade ja. När jag smakade insåg jag att det var stekt ris och att den första rätten faktiskt var godare. Då brast det för mig. Jag ville inte vara jobbig och byta tillbaka men jag ville inte äta stekt ris.

Då, i mitt patetiska tillstånd, gick jag till toan och grät lite.

Slutligen kom jag ut, bad om ursäkt, bytte tillbaka till mina nudlar med cashewnötter och insåg att det inte var så dåligt trots allt. Nu i efterhand när jag skriver om det inser jag att jag är en mycket sjuk och bortskämd människa.
Men när jag kommer till mat är jag gravallvarlig, inte fullt frisk så att säga.

Don't mess with my food, typ.

(Tusen och åter igen tusen tack för att du står ut med mig Jonas)



Pad Kai, en av mina favoriträtter (efter satay Gai).

Imorse blev det kaffe, apelsindricka, fattiga riddare, omelette och stekta ägg.
Och mysigt sällskap av hjärtat. Som dock lurade mig att det fanns två extra-avsnitt av true blood.
Inte snällt. Minns när jag var i USA 2008, då mådde man alltid illa efter den feta/söta frukosten.
Lite så mår jag nu, som om jag ätit amerikanskt. Minus det blaskiga kaffet.

Jag ska jobba fyra timmar idag. Vanligtvis planerar jag ingenting de helger jag
ska jobba men ska man bara vara där i fyra timmar har man ju halva dagen kvar.

Vad ska man göra ikväll med andra ord?

Jag kan verkligen inte förklara hur handikappad jag känner mig utan min kamera.
Ta den här sminkningen exempelvis. Det är en blå-lila eye-liner nertill. En blåsvart eye-liner upptill.
En rosa ögonskugga som tonas med 3 andra lila skuggor.Och det hela ser väääldigt platt ut.

Jag kan inte be min pojkvän ta kort på mig stup i kvarten.
Undra hur Kenzas pojkvän står ut?
Å andra sidan är hon så snygg att han förmodligen gör det.
Står ut alltså.

Lämnade in kameran för reperation igår. Det tog en evighet och tjejen som hade stavningsproblem ( "kameran är tapad, tapad då den åkte i golv, även kamerahus går inte att få in" ) verkade skriva på ett tangentbord för första gången i sitt liv. Att hon sen skrev att det var en systemkamera då det uppenbarligen var en digitalkamera påvisade bara hennes inkompetens mer. Då råkade jag och sambon rätta henne i mun på varandra.

"Ja just det, man glömmer ibland".

Hahahah förlåt. Men, hallå? HUR fick hon jobb där??
Det måste väl funnits NÅGON som var mer kvalificerad?
En kokosnöt hade fixat det bättre.

För mig är vardagslyx...

... att läsa bloggar framför min egna laptop med en STOR kopp te (gärna ur de handgjorda keramikkoppar som fanns i min sambos lägenhet när jag flyttade in). Då känner jag mig avkopplad och njuter av inspiration.

...när min mamma ringer mig. Bara småprata och kolla så den andre mår bra.

... att sitta och planera kommande resor. Att surfa runt på internet och inse vilke möjligheter man har. Förr såg jag alltid begränsningarna men nu ser jag mest möjligheterna i mitt planerande/dagdrömmande. Jag är inte så mycket för spontanresor, jag vill suga på karamellen!

... korta skoldagar. Jag hatar hatar hatar att vara ledig dagarna i ända. Då känner jag mig arbetslös. Men jag ÄLSKAR att ha korta skoldagar och lagom mycket arbete. Just nu går jag ca 5 h/veckan och pluggar någon timme om dagen utöver det. Det ger mig mer tid till annat och jag känner mig aldrig stressad.

... att läsa en bok enbart för nöjets skull.

... dricka ett glas vin en onsdag utan att oroa mig för att bli alkoholist.

... äta en bulle en torsdag utan att räkna dess kalorier.


Vardagslyx för mig är alltså att ha tid och att göra det som faller mig in. Kanske för att det var en bristvara under hela min gymnasietid. Hur som haver så är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu och jag njuter verkligen av det lilla.

Det händer då och då att jag blir pikad för min ålder. Det har jag nämt förut i bloggen.
Det finns hur många 30-åringar som helst som är smartare och mognare än mig,
och det är helt okej, det gör inget, pika mig då. Men då borde ni ju pika alla som beter sig omoget tycker jag. Om de så är 40 eller 100.

För jag har många exempel på en vuxenvärld som rent ut sagt är dum i huvudet.

Ett exempel är när jag var 8 år. Jag var hemma hos en kompis och satt vid deras middagsbord.
Vi diskuterade en 18-årig tjejs död. Hon hade blivit påkörd av tåget när hon gått under bommarna.





Och då, när vi satt där, åt lingon och potatis och pratade död fällde mamman kommentaren.





"Ja det är verkligen sorgligt, hon var ju så himla vacker"

Och mitt 8-åriga jag förstod inte vad hon menade. "Är inte all död sorglig?" ville jag fråga.
Ja i mitt 8-åriga huvud undrade jag om det inte hade varit lika tragiskt om en ful människa blev påkörd.
Har inte han/hon en mamma och pappa precis som det vackra offret? Har inte han/hon lika mycket rätt att leva?
Är det mer okej för fula människor att dö?

Nej, mitt 8-åriga jag var smartare än dig, din jävla någons mamma.

Photo, styling and Make up by me
Modell, Sanna

Sotning i svart och brunt plus mörka läppar som skapades genom att måla läpparna med brun ögonskugga och sedan mjuka ut med idominsalva. Håret är färgat av min favoritfrisör och den enda som får röra mitt hår, Sofia Ekenberg på salong Tomelius i Kalmar.

Jag sminkade Sanna idag!

Riktigt kul eftersom Sanna inte sminkar sig så ofta men ändå var nyfiken:
"Men alltså, sminkar sig folk såhär?"
"Jag gör?"

Min nya hårfärg fick mig att vilja köra en Lilla Sjöjungfru-inspirerad sminkning!

Denna sminkning passar bäst in på brunögda, men jag valde den ändå.
Kan bli väldigt somrig tillsammans med andra klara färger, men eftersom jag gjorde den i vintras när jag var blek fick man istället ett "frostig" känsla.

Först målar jag hela ögat, i en ljusbeige färg, sedan tar jag ögonvrån i en gul-vit ton, övergår till knallgrön och tillslut mörkblått. För att mjuka övergångarna tar jag sedan samma gula ögonskugga över den gröna och den blå färgen. Den undre fransraden tar jag i samma mörkblå skugga som jag använde innan men suddar inte ut den, för en mer dramatisk look.


Exakt samma ögonsminkning tillsammans med bruna linser
och varmare färger i exempelvis läppstift.

Ögonskugga: guld, gul, orange, rosa, ljuslila, mörklila och slutligen vitt med rosa skimmer i från H&M's egna palett, 79:-
kajalen är en flytande kajal, även den från H&M's egna märke. Penseln påminner om en tjock tuschpenna, 49 :-

Ögonbryn: mörk ögonskugga från samma palett som ovanstående

Fransar: Isadora's mascara 99 :-


Som ni ser är hela sminkningen baserad på budgetprodukter. Jag lägger alltid mer pengar på hudprodukter, så som foundation och puder. Då handlar jag alltid på Make Up Store, det håller längre och ger bättre resultat. Däremot har jag aldrig förstått varför man ska köpa EN ENDA ögonskugga för 150 :-
(okej, min plånbok har aldrig fattat grejen, självklart håller det längre och ger bättre resultat även det men man får prioritera, haha!)

Ja nu ska ni få höra vad Korven har gjort. För knappt en vecka sedan lät hon Dr Botox sticka henne hela 8 gånger i pannan. Det gjorde inte ont. Det var bara lite obehagligt när jag under sista injektionen kunde höra hur preparatet åkte in under pannan. *Tsssssssssssssss* sa det.

Varför gjorde jag nu detta? Jag är trots allt bara 20 och har inga rynkor...Eller?
Nej, i min ålder har man inte rynkor. Man har "mimiklinjer". Det vill säga linjer i pannan som inte uppstått pga ålder utan på grund av de olika ansiktsuttrycken man gör. Eftersom jag ofta kisar uppstår det en s.k "bekymmersrynka", den är vertikal och sitter mellan ögonbrynen. Detta ger upphov till de eviga frågorna "Men Johanna, är du sur?" o.s.v. Vertikala linjer är negativa, horisontala kan däremot anses "ge ansiktet karaktär".

Något annat mitt kisande ger upphov till är spänningshuvudvärk. Jag har förätit mig på värktabletter så pass länge att botox inte kan vara annat än lindrigare. Jag har skaffat glasögon, utan resultat, gått runt i solglasögon, utan resultat, testat akutpunktur m.m. Att tillfälligt dämpa musklernas funktion, som gör att jag omedvetet kisar, kändes rätt så naturligt faktiskt. Det var ju muskeln som var problemet!

Jag upptäckte faktiskt mimiklinjerna i mitt ansikte samma dag som jag fyllde 20, vilket jag ironiskt nog hade skämtat om att jag skulle göra dagarna innan. Så fort jag såg dem kände jag ett slag av orättvisa slå emot mig. Jag har haft acne i 7 jävla år. Nu när den äntligen är borta ska jag helt plötlsigt få rynkor? JUST NOT FAIR! Oh well, en botoxbehandling för 4000 :- är inget för en fattig student så jag släppte den tanken rätt fort.

Tills jag var på auktion och de auktionerade ut en botoxbehandling. Pengarna gick oavkortat till Kvinnojouren i Kalmar och jag fick min  behandling för en tusenlapp. Win-win!

Och vet ni? jag har inte haft ont i huvudet på hela veckan.
Det är nog första gången på ett år! HALLELUJAH!