"Älskling nu packar jag väskan och åker i fängelse" sa min man lite skämtsamt. Mitt svar var "Tappa inte tvålen", men när jag fick höra att han som VD för sitt företag retat upp självaste Leif GW Persson blev jag lite orolig. Förhoppningsvis överdriver tidningarna om hela grejen, artiklarna är bland annat felciterade, vi får väl se...



Mer om detta kan ni läsa om här, och här, och här och här och här och här och...



Leif, om du läser... Min man är snäll egentligeen, jag loooovar.

För två år sedan sprang jag runt på rockfestivaler iförd leopardlinnen och en piercad tunga. Svart hår och röda läppar. Åkte alltid på konserterna själv. För mig var det viktigt att få en plats allra längst fram vid scenen, iallafall om Metallica eller liknande spelade.

Motörhead, Mustasch, Metallica. Åh så fint det klingar i munnen. Läste biografierna till kända porr- och rockstjärnor. Älskade att provocera, tyckte jag var störst bäst och vackrast. Älskade att supa, särskilt när jag söp de  stora karlarna under bordet och fick cred för det.

Bäst av allt var ändå konserterna. Att känna den TOTALA lyckan när favoritsångerna spelades, man vrålade för full hals och var bästa vän med alla andra 60 000 fans.

Men efteråt så kändes ingenting bra längre. Det man hade räknat ner dagarna till började bli minnen man försökte  hålla vid liv så gott som möjligt.

Igår spelade Metallica på Ullevi. Jag försökte intala mig själv att jag inte gick för att jag inte hade råd eller tid, men det hade jag lätt kunnat ordna. Jag gick inte för jag är inte den där tjejen längre. Ingen piercing, ingen sprit, ingen rock'n'roll kvar i mig. Jag hade inte blivit bästa polare med publiken. Jag hade endast längtat hem efter min pojke. Där har vi en sann total lycka, och jag är inte rädd att den ska ta slut, bli till minnen jag håller fast vid.

Så jag gick inte på Metallica i söndags för jag hellre tittade på konserten i soffan med min älskling. Och vet ni, I love it!





Bye bye rockstar!