Förr sa man att det fanns häxor.
Man brände dem på bål eller lät dem kastas i ett vattendrag.
Om hon flöt var hon en häxa och om hon sjönk...
Ja, synd, en icke häxa råkade dö i den ärofyllda häxjakten.

Det var män som utförde dessa bål och häxt-test, men
det var never the less både kvinnor och män som angav
sina "bevis" om häxorna, som deltog och hejade på under mördandet
av andra kvinnor.

På sätt och vis pågår en häxjakt än idag.
Det handlar inte längre om mord, det handlar om
att bränna kvinnornas chanser på bål.
Kasta framgångsrikheter i vattnet för att se vad som kan komma upp
til ytan.

Jag pratar om kvinnliga chefer, politiker, projektledare med mera.
För visst granskas de mer än männen. Och visst står vi andra kvinnor
och hejar på. Jag själv är en bål-hejare.

Jag litar inte alltid på kvinnor, jag vill ha en man till ledare som
kan peka med hela handen. Nog för att en kvinna kan göra det men
av någon anledning så vill jag bara inte. Jag tror det hela handlar om
att jag ser framgångsrika kvinnor som möjliga konkurrenter.
Om jag vill kunna vara en kvinnlig ledare får ingen annan kvinna
vara lika duktig som mig. Jag tror jag omedvetet är en sån där som
pekar ut häxor för att hålla goda sidan till med min socken.

Jag ser alltså inte männen som konkurrenter för jag anser mig inte ha en möjlighet
att konkurrera med dem. Inte för att de skulle vara mer kompetenta än mig, utan enbart
för att de har en penis, enbart för att samhället (inklusive jag) bestämt att han ska vara
över mig och kvinnofolket.

Äsch, en vacker dag bränns nog även jag på bål och då kan det vara lätt att ångra sig.
Mitt nyårslöfte 2012 få bli att vara mer stöttande mot kvinnor!