Formalisering - att lära sig delfärdigheter som så småningom ska bli en enhet. (Exempelvis siminlärning; först lär man sig armtag, sen bentag, sen flyta, sen att sätta ihop dessa till simning)

Funktionalisering - innehåll och kommunikation betonas. Språket sätts in i sammanhang som är relevanta för eleven.

I boken Svenskundervisning i grundskolan tas båda arbetsätten upp och som jag har tolkat boken förespråkar författaren funktionalisering. Formaliseringen är något smutsigt, den lär ut de stackars eleverna att man bara kan lära sig i skolan, att initiativet alltid är lärarens och att det de lär sig inte kan komma till användning utanför skolan. Jag kan hålla med till viss del, självklart lär sig eleven lättare om den kan sätta in sig själv i sammanhanget, om den kan koppla innehållet till sig själv. Det är lättare för en elev att göra ett framförande om fotboll då den är fotbollsintresserad än ett framförande om gymnastik. Det påminner mig om när jag blev tvingad att hålla tal om hur jag var för dödstraff när det var så långt i från verkligheten man kunde komma. Jag vet inte vad jag fick ut av det och jag vet definitivt inte vad läraren ville att jag skulle få ut av det. Lära mig argumentera för något jag inte trodde på?

Jag köper allt det där om funktionaliseringen, det känns modernt och tidsenligt. Tanken är väl att lärare ska väcka ett intresse för läsandet och skrivandet, barnen ska få bada i bokstäver, text och prosa.

Det jag inte köper är smutskastningen på formaliseringen. Kalla mig old school, men jag tycker att det är lika viktigt att lära sig HUR man gör ett framförande som att framföra något av intresse. Lärarutbildningen säger att de måste framföra de olika undervisningsteorierna för att vi ska veta våra alternativ och hitta en egen balans. Samtidigt så väljer de alltid kurslitteratur som så tydligt förespråkar precis de som de gått igenom på föreläsnignarna. Det blir lite "Välj vad ni vill, det är upp till er, men det här äpplet är surt och ruttet, det andra är jättegott och saftigt".

Ett genuint intresse för att läsa och skriva underlättar inlärningen av det svenska språket. Texter som känns irrelevanta för eleven kommer inte främja deras språkinlärning. Men visst skadar de inte att lära dem en delfärdighet såsom att tala högt, tydligt, eller kanske retorikens ess, att våga göra paus. Jag tänker inte lära en förstaklassare, som precis lärt sig läsa och skriva, om styckindelning förrän tiden är mogen! Det betyder däremot inte att det är en delfärdighet vi inte behöver lära oss så småningom. Delfärdigheter är bra. Visst kan jag lära mig styckindelning enbart genom att kasta mig in i intressanta texter och lära mig av andra. Men det skadar inte med en diskussion om var och hur man använder sig av styckindelning.

Jag är varken för eller emot de olika lärosätten. Jag säger blanda! Jag tror det är det lärarutbildningen egentligen vill förmedla, men det blir så fel när de visar på forskarresultat från 70-talet om hur danska barn har "drillats in kunskaper där de inte förstår nyttan av dem". De vill bara visa hur det kan gå om man använder sig av enbart formalisering, men för mig skriker texten "surt äpple, surt äpple!!". Och vem vill ha ett sådant?