Näsan rinner, huvudet bultar. Håret är lätt stripigt och jag luktar allt annat än mumma.
Idag skulle jag gjort nytta, så som lämna tillbaka kavajen jag verkligen inte vet varför jag köpte i första läget samt skriva skolarbetet jag haft dåligt samvete över i tre veckor. Som ni kan lista ut själva har det inte blivit av.

Jag har legat hemma sjuk och tyckt synd om mig själv. Jag har druckit lika många koppar te som jag har plöjt igenom Sex and the city-avsnitt samt övertalat mig själv att jag blir bra imorgon. Det är trots allt nyår. Och  jag har trots allt sparat min underbara klänning till detta tillfälle.

Jag är sjuk. Värdinnan är sjuk. Och värden. Och säkert hälften av alla gäster. När min kompis ringde mig tidigare för att berätta om morgondagens schema diskuterade vi denna december-förkylning som dragit igenom stan.

Jag tyckte vi alla skulle sitta i pyjamas, ha med oss näsdukar och hosta på varandra. Han sa att det inte är hellt omöjligt att det faktiskt blir så.


So long suckers, ses på andra sidan årsskiftet.

Jag läste precis ett blogginlägg om mensvärk.
Och jag blev lite skitförbannad.

Varför, ÅH VARFÖR, skulle någon vilja läsa en beskrivning om en smärta och obehag man själv upplever en gång i månaden? Och vad ska folk kommentera? "Jag brukar också ha mensvärk!!"

Ja, du och alla andra kvinnor.




Jag klarar inte av folk som klagar på mensvärk. Än mindre de som klagar och försöker ge män skuldkänslor för att de  inte upplever samma sak. Fine, de slipper mensen, och ja det är orättvist.

Men kom igeeee-eeeen!?

MENSVÄRK ÄR INGEN TVÄTTHÖG. Det är ingenting som mannen kommer att åta sig på grund av skuldkänslor. Just sayin'.

Jag har under hela mitt liv undvikt leopardfärgade underkläder. Det får mig att tänka på sexmormor i nätstrumpbyxor à la 80-tal.

Igår på mellandagsrean hittade jag ett nattlinne i leo-stuk, och av någon anledning ringde inte mina varningsklockor. Nattlinnet hamnade i en påse och följde med hem. Och allt gick bra tills i morse.

Jag klev upp ur sängen med min vanliga "halvdöd-mullvad-uppsyn", d.v.s ögonen är små som russin men påsarna under dem är mer än befintliga. Håret stod åt alla håll och kanter och när jag såg min kroppsmotorik i spegeln tänkte jag på en grottmänniska.

Och just då kändes leopardmönstrat inte så hett. Det enda som saknades var ett djurben genom min kaluffs.

Igår var jag och grabbarna på Harrys. Efter några höjda promillehalter kände jag mig modig nog att spela bowling. Jag kunde inte  hitta vart bowlingkloten fanns (tydligen precis bakom oss fick jag veta såhär i efterhand) så jag tog från de andras klot. De hade två klot i lättare form, i skrikrosa färger.

Det gick rätt bra i början eftersom jag spelade samtidigt som två killar, men när jag spelade samtidigt som en tjej och jag snodde hennes klot framför näsan på henne blev hon inte superglad. Av någon anledning tyckte hon det verkade som en bra idé att berätta för min pojkvän att jag var en bitch. Vilket hon borde räknat ut att jag skulle få höra så småningom.

Hade jag fått höra att hon kallade mig b-ordet i nyktert tillstånd hade det förmodligen förstört hela min kväll. Jag har inte blivit kallad ordet bitch sen jag var 15-16 och jag hade gärna stannat där. Hade jag varit nykter hade jag förmodligen varit sur resten av kvällen, blängt lite på bruden och fantiserat om hur jag knuffar ut henne för ett stup tills det var dags att gå hem.

Men nu var jag onykter. Och glad. Så jag nöjde mig med att vänta tills nästa gång jag skulle spela, gick upp parallellt med tjejen, skyndade mig fram till det skrikrosa klotet och sa i vänlig ton: "Förlåt men jag tänker fortsätta vara en bitch och sno dina klot ikväll".


Och efter det slog jag en strike.

Jag har varit vaken sen klockan sex, det är julafton och jag är lika exalterad som en fyra-åring...

Igår var jag på middag hos några vänner till familjen. Som traditionen lyder drack vi glögg och åt skinka i stora lass. En av familjerna hade med sig sina barn varav det yngsta bara var några månader gammal. Rädd för att skada barnet bad jag inte om att få hålla det, även om jag ville. När barnet lyckats rymma från flocken, krypandes i 110, och hittat fram till de intressanta julklapparna plockade jag upp honom i rent säkerhetssyfte.

And it felt. So. Good. Han vägde precis så mycket att vikten kändes betryggande att hålla i. Hans lilla lilla kropp formade sig efter min axel och jag pussade honom på pannan utan att ens tänka mig för. Och jag såg skräcken i min fars ögon. Det var som att han trodde att hålla i ett barn skulle göra mig gravid.

Helt plötsligt bryts den magiska stämningen och barnet börjar både skrika och åla sig. Jag får panik, vad gjorde jag för fel? Och framför allt, vad ska jag göra nu? Med åtta par ögon stirrandes på mig kände jag att jag var tvungen att göra något! Så jag... Ja jag satte ner ungen på golvet helt enkelt.

De vuxnas blickar betydde inte "Bra löst tjejen".
De löd nog snarare... "Ja herregud, hon blir en bra mamma en vacker dag... NOT!"